Sista kvällen hemma....

...innan färden går till Pluggstaden och allvaret börjar igen. Om igen står jag där i augustikvällens lite kladdiga mörker och undrar vart all tid tog vägen och allt jag tänkt göra som aldrig blev av.
Å andra sidan var det väldigt mycket som faktiskt blev av, och jag är rätt så nöjd med min insats på sommarjobbet, som nog var den mest intensivt lärorika perioden i mitt liv.
Såklart rent medicinskt, men framförallt mentalt och psykiskt. Kan inte tänka mig något bättre än att tillbringa sommaren som jag gjorde.
Det finns mycket jag kommer att minnas, men det som jag gissar kommer att stanna längst är en händelse en sen kväll när vi alla jobbade som tokar på den överfulla akuten, och jag hann bara som hastigast titta till den här patienten då och då. Vid en av dessa tillfällen när jag pysslade lite där inne på rummet tog han mig i handen och fångade in min blick, som mest irrade runt efter omläggningsgrejor och klorhexidin.
"Vänta lite lilla vän. Du vet, det finns ingenting att vara rädd för. Jag har sett ljuset. Och det finns absolut ingenting att vara rädd för."
Han var inte dement. Inte groggy av smärtstillning.
Jag kom såklart av mig helt och hållet. Som om han stirrat rakt in i det svarta såriga som döljs djupt inuti mig, och ville säga något som lindrade och lade sig som rosa bomull runt omkring.
Jag har aldrig varit med om det förut. Men den här mannen tittade verkligen rakt in i mig, utan omsvep och krusiduller.

Och terminen har inte ens börjat när jag åter undrar vad jag egentligen gjort för att förtjäna min omgivning. Det finns någon däruppe som tycker väldigt mycket om den vingklippta ängel som är jag. Helt klart.

Summa summarum: Dags för termin åtta.

///M

IG till mina neutrofiler

Det är väl typiskt. Jobbar som en tok hela sommaren, och vad händer när jag får ledigt några ynka dagar? Jo, då tar även Immunförsvaret ledigt och vips så sitter jag här med en brakförkylning och ynkligast i hela världen. Men bitter - nej. Inte jag. (hahahahaha)
Tvingar i mig allsköns huskurer som whisky och förkylningsté och hoppas på det bästa.

Snabbkollade på höstens kursplanering och kurslitteratur och det ilade i hela mig. Ett uns av motivation tror jag, eller så är det min virusinfekterade kropp som spelar mig ett spratt.

Jag har inte mycket val egentligen, jag menar, sommaren och pluggvilan är slut och om inte annat kan man låtsas att man är studiesugen? För övrigt är jag mycket bra på att lura mig själv - så varför inte nu?
Några exempel på Malins lysande duperingsförmåga:
1. De kalorier du äter när ingen ser dig räknas inte.
2. Inte heller om de kommer från choklad. För choklad är bra.
3. Det är bara ett par dagar sedan du städade sist.
4. Om du handlar snuskdyra saker som du vill ha/behöver, men egentligen inte har råd med, så gör det ingenting. Bara du behöver dem så.

Host och snor.
///M

Gödsel

Det doftar (?) bondgård över hela nejden. Åkrarna på andra sidan landsvägen gödslas, och vinden ligger på att vårt håll. Just den lukten är mina sommarlov. Det luktar liksom hemma, kan nästan känna smaken av ananasisglass på tungan och hur gräset känns under fötterna när jag skuttar under morfars vattenspridare, hur fingrarna klibbar mot varandra efter en djupdykning i smultronlandet.
Tunga grå moln och åskvärme.
Två pass kvar på jobbet. Sedan - något som jag tänker kalla sommarlov.

///M

En sak till....

..ja, jag har rätt så dålig och nördig humor. Vi kan säga att detta är till JS. För hon uppskattar det, det är jag säker på. :-D

///M

Ledig måndag

Mor och far har fått tummen ur och satt igång med att rensa garaget. Och det är inget litet projekt, vill jag lova. Man sparar, och sparar, och sparar. För det kan ju vara bra att ha, om inte nu så kanske någon gång långt in i en avlägsen framtid.

Lika roligt som det är att se sina bebiskläder (och nöjt konstatera att om jag mot all förmodan blir mamma en gång i tiden så behöver jag inte lägga särskilt mycket pengar på kläder till ungen) lika hemskt är det att se sina gamla skapelser som man tvingades göra i skolan under de förhatliga pysseltimmarna.
Att fröknarna ens vågade skicka med mig tingesterna hem. Malins ryakudde. Jag måste verkligen ha använt alla garnnystan jag kunde hitta inom en mils radie, och inte lyckades jag sätta stygnen bredvid varandra eller klippa av dem i rätt höjd. Antar att jag bakom rosa glasögon bligade surt mot de andra, som naturligtvis hade komponerat ihop färger som passade. Eller i alla fall höll sig under tiotalet färger på samma kudde.

En kudde till. Med en igelkott på. Fast jag hade fuskat, istället för att sy ritade jag igelkotten på kudden. Tusch efter ett antal år blir liksom inte snyggt. Inga skarpa kanter längre. Men en gång var det en igelkott.
Förstår inte varför man ska hålla på med sånt hela tiden i skolan!! Alla ungar har faktiskt inte välutvecklad finmotorik förrän efter tolv, och somliga har fortfarande problem när de passerat tjugofem (men hoppas på en spurtutveckling vid trettiostrecket).

En vecka kvar på sommarjobbet. Märkligt.
Snart tillbaka till verkligheten igen - på gott och ont. Synd att det inte står en mysig lägenhet och väntar på mig uppe i pluggstaden, en som bara är min och som jag hittat och valt ut helt själv.
Men man kan inte få allt. Och skolstart och höst innebär ju faktiskt bokmässa. Yey!
///M - har inget vettigt att skriva om men gillar att knappra på tangenterna ändå

Bättre än så här...

....blir det inte. En timmes svettig ritt på skogsstigar med riktig piggelin till häst. Nej. Det toppas inte av något.
///M

Tyar ente mer...

Slutligen har även tant Malin plumsat i den blågröna Östersjön. Tack vare hala klippor och klumpedunsa-gener ska väl erkännas, men ändock badat. Från topp till tå.
Och sedan satt jag på solvarm sten och vickade med tårna bland tången, lät tankarna flyga och smakade på lukten av saltvatten.
Försökte ett ögonblick låta hjärnan vila, koncentrerade mig på att inte tänka annat än blått, men det fungerade såklart inte. Min överaktiva surrhjärna lade istället i en högre växel och tankar vävdes ihop och flög runt och steg mot skyn i ett skimmer. En del vettigt, men mest bara strunt om ensamhet och framtid och krossade drömmar.

På kvällen rosa fluffdrinkar som smakade jordgubb och dansa sig svettig fram tills det ljusnade. Egentligen så olikt mig, men lite läkande med någon annans kropp tätt intill, om så bara för en stund.

Jag börjar verkligen bli trött. Så där slut rakt ända in i den gulsörjiga benmärgen.
Jobbet går på ren vilja. Och resten...ja, det går faktiskt inte alls.
///M

Paus...

I morse när jag vacklade omkring i omklädningsrummet och försökte få på mig sjukhuskläderna i rätt ordning samt fästa pennor och annat man behöver på dem, (ja, jag är genomsvettig innan dagens ens har börjat. Och inget reservtvättförråd har man. I Tvätt-tanternas värld finns inget som heter att kladda ner sig och att behöva byta mer än en gång om dagen. Jo, ifall man kladdar ner sig efter elva men innan tre. Övrig tid får du glatt trampa runt med dina fläckar, vare sig de är av trevlig och luktlös sort eller ej.) så plingar min telefon glatt till. Sms.
Ungefär "Å nu börjar snart skolan igen, visst ska det bli kul!!!"

Nä.

Jag tycker faktiskt inte det.
Kanske ändrar det sig. Men nu vill jag bara att sommaren ska fortsätta bra länge än och jag ska få skutta runt i min tillfälliga livsbubbla. Inte riktigt på redigt, så att säga.
Där gör jag mig bäst.
///M