Född i Vågens tecken

Sista kvällen hemma....

2008-08-22T21:57:00.003+02:00

...innan färden går till Pluggstaden och allvaret börjar igen. Om igen står jag där i augustikvällens lite kladdiga mörker och undrar vart all tid tog vägen och allt jag tänkt göra som aldrig blev av.
Å andra sidan var det väldigt mycket som faktiskt blev av, och jag är rätt så nöjd med min insats på sommarjobbet, som nog var den mest intensivt lärorika perioden i mitt liv.
Såklart rent medicinskt, men framförallt mentalt och psykiskt. Kan inte tänka mig något bättre än att tillbringa sommaren som jag gjorde.
Det finns mycket jag kommer att minnas, men det som jag gissar kommer att stanna längst är en händelse en sen kväll när vi alla jobbade som tokar på den överfulla akuten, och jag hann bara som hastigast titta till den här patienten då och då. Vid en av dessa tillfällen när jag pysslade lite där inne på rummet tog han mig i handen och fångade in min blick, som mest irrade runt efter omläggningsgrejor och klorhexidin.
"Vänta lite lilla vän. Du vet, det finns ingenting att vara rädd för. Jag har sett ljuset. Och det finns absolut ingenting att vara rädd för."
Han var inte dement. Inte groggy av smärtstillning.
Jag kom såklart av mig helt och hållet. Som om han stirrat rakt in i det svarta såriga som döljs djupt inuti mig, och ville säga något som lindrade och lade sig som rosa bomull runt omkring.
Jag har aldrig varit med om det förut. Men den här mannen tittade verkligen rakt in i mig, utan omsvep och krusiduller.

Och terminen har inte ens börjat när jag åter undrar vad jag egentligen gjort för att förtjäna min omgivning. Det finns någon däruppe som tycker väldigt mycket om den vingklippta ängel som är jag. Helt klart.

Summa summarum: Dags för termin åtta.

///M

IG till mina neutrofiler

2008-08-14T21:55:00.003+02:00

Det är väl typiskt. Jobbar som en tok hela sommaren, och vad händer när jag får ledigt några ynka dagar? Jo, då tar även Immunförsvaret ledigt och vips så sitter jag här med en brakförkylning och ynkligast i hela världen. Men bitter - nej. Inte jag. (hahahahaha)
Tvingar i mig allsköns huskurer som whisky och förkylningsté och hoppas på det bästa.

Snabbkollade på höstens kursplanering och kurslitteratur och det ilade i hela mig. Ett uns av motivation tror jag, eller så är det min virusinfekterade kropp som spelar mig ett spratt.

Jag har inte mycket val egentligen, jag menar, sommaren och pluggvilan är slut och om inte annat kan man låtsas att man är studiesugen? För övrigt är jag mycket bra på att lura mig själv - så varför inte nu?
Några exempel på Malins lysande duperingsförmåga:
1. De kalorier du äter när ingen ser dig räknas inte.
2. Inte heller om de kommer från choklad. För choklad är bra.
3. Det är bara ett par dagar sedan du städade sist.
4. Om du handlar snuskdyra saker som du vill ha/behöver, men egentligen inte har råd med, så gör det ingenting. Bara du behöver dem så.

Host och snor.
///M

Gödsel

2008-08-09T11:42:00.003+02:00

Det doftar (?) bondgård över hela nejden. Åkrarna på andra sidan landsvägen gödslas, och vinden ligger på att vårt håll. Just den lukten är mina sommarlov. Det luktar liksom hemma, kan nästan känna smaken av ananasisglass på tungan och hur gräset känns under fötterna när jag skuttar under morfars vattenspridare, hur fingrarna klibbar mot varandra efter en djupdykning i smultronlandet.
Tunga grå moln och åskvärme.
Två pass kvar på jobbet. Sedan - något som jag tänker kalla sommarlov.

///M

En sak till....

2008-08-04T13:33:00.002+02:00

..ja, jag har rätt så dålig och nördig humor. Vi kan säga att detta är till JS. För hon uppskattar det, det är jag säker på. :-D

///M

Ledig måndag

2008-08-04T13:03:00.002+02:00

Mor och far har fått tummen ur och satt igång med att rensa garaget. Och det är inget litet projekt, vill jag lova. Man sparar, och sparar, och sparar. För det kan ju vara bra att ha, om inte nu så kanske någon gång långt in i en avlägsen framtid.

Lika roligt som det är att se sina bebiskläder (och nöjt konstatera att om jag mot all förmodan blir mamma en gång i tiden så behöver jag inte lägga särskilt mycket pengar på kläder till ungen) lika hemskt är det att se sina gamla skapelser som man tvingades göra i skolan under de förhatliga pysseltimmarna.
Att fröknarna ens vågade skicka med mig tingesterna hem. Malins ryakudde. Jag måste verkligen ha använt alla garnnystan jag kunde hitta inom en mils radie, och inte lyckades jag sätta stygnen bredvid varandra eller klippa av dem i rätt höjd. Antar att jag bakom rosa glasögon bligade surt mot de andra, som naturligtvis hade komponerat ihop färger som passade. Eller i alla fall höll sig under tiotalet färger på samma kudde.

En kudde till. Med en igelkott på. Fast jag hade fuskat, istället för att sy ritade jag igelkotten på kudden. Tusch efter ett antal år blir liksom inte snyggt. Inga skarpa kanter längre. Men en gång var det en igelkott.
Förstår inte varför man ska hålla på med sånt hela tiden i skolan!! Alla ungar har faktiskt inte välutvecklad finmotorik förrän efter tolv, och somliga har fortfarande problem när de passerat tjugofem (men hoppas på en spurtutveckling vid trettiostrecket).

En vecka kvar på sommarjobbet. Märkligt.
Snart tillbaka till verkligheten igen - på gott och ont. Synd att det inte står en mysig lägenhet och väntar på mig uppe i pluggstaden, en som bara är min och som jag hittat och valt ut helt själv.
Men man kan inte få allt. Och skolstart och höst innebär ju faktiskt bokmässa. Yey!
///M - har inget vettigt att skriva om men gillar att knappra på tangenterna ändå

Bättre än så här...

2008-07-31T11:31:00.005+02:00

....blir det inte. En timmes svettig ritt på skogsstigar med riktig piggelin till häst. Nej. Det toppas inte av något.
///M

Tyar ente mer...

2008-07-29T10:11:00.002+02:00

Slutligen har även tant Malin plumsat i den blågröna Östersjön. Tack vare hala klippor och klumpedunsa-gener ska väl erkännas, men ändock badat. Från topp till tå.
Och sedan satt jag på solvarm sten och vickade med tårna bland tången, lät tankarna flyga och smakade på lukten av saltvatten.
Försökte ett ögonblick låta hjärnan vila, koncentrerade mig på att inte tänka annat än blått, men det fungerade såklart inte. Min överaktiva surrhjärna lade istället i en högre växel och tankar vävdes ihop och flög runt och steg mot skyn i ett skimmer. En del vettigt, men mest bara strunt om ensamhet och framtid och krossade drömmar.

På kvällen rosa fluffdrinkar som smakade jordgubb och dansa sig svettig fram tills det ljusnade. Egentligen så olikt mig, men lite läkande med någon annans kropp tätt intill, om så bara för en stund.

Jag börjar verkligen bli trött. Så där slut rakt ända in i den gulsörjiga benmärgen.
Jobbet går på ren vilja. Och resten...ja, det går faktiskt inte alls.
///M

Paus...

2008-07-24T19:32:00.005+02:00

I morse när jag vacklade omkring i omklädningsrummet och försökte få på mig sjukhuskläderna i rätt ordning samt fästa pennor och annat man behöver på dem, (ja, jag är genomsvettig innan dagens ens har börjat. Och inget reservtvättförråd har man. I Tvätt-tanternas värld finns inget som heter att kladda ner sig och att behöva byta mer än en gång om dagen. Jo, ifall man kladdar ner sig efter elva men innan tre. Övrig tid får du glatt trampa runt med dina fläckar, vare sig de är av trevlig och luktlös sort eller ej.) så plingar min telefon glatt till. Sms.
Ungefär "Å nu börjar snart skolan igen, visst ska det bli kul!!!"

Nä.

Jag tycker faktiskt inte det.
Kanske ändrar det sig. Men nu vill jag bara att sommaren ska fortsätta bra länge än och jag ska få skutta runt i min tillfälliga livsbubbla. Inte riktigt på redigt, så att säga.
Där gör jag mig bäst.
///M

Med vind i seglen

2008-07-18T18:19:00.002+02:00

Karlskrona är staden med vind i seglen. Det blåser överallt, hela tiden. Åt alla håll, ungefär samtidigt. Så här års kunde man ju önska att vindarna åtminstone är ljumma, men så är det inte. Visserligen varmare än i november, men att ge sig ut på cykeltur utan öronmuffar en mulen dag i juli (den svenska högsommaren för att vara helt korrekt) visar bara på att jag bott härifrån för länge. Blåsten gör fortfarande lika ont i öron och bihålor.

Som en av mina favoritförfattare uttryckte det "för att överleva vintern i Karlskrona med sina vindar som äter sig genom märgen, då måste man vara av segt virke."
Med tanke på att jag knappt mer än just överlevt vinterhalvåren här, och dessutom bott på andra ställen under nästan fem vintrar, (kanske är det en omedveten flykt undan blåst och kyla där inga filtar eller kappor hjälper, snarare än studier som fått iväg mig?) så är väl mitt virke inte tillräckligt segt.

Inte heller segt nog att motstå den ångest som helt plötsligt flammade upp i dag, mitt ibland scones och té och en ledig dag framför. Snart börjar skolan. Hur ska det gå? Hur ska jag orka? Måste börja förbereda mig. Nu. Helst igår. Men orkar inte. Låtsas att jag har sommarlov, måste vila. Men varför blir jag aldrig pigg och alert och redo att kasta mig över skolarbetet? Varför vill jag leva livet på halvfart och bara längtar efter tid att tänka. Ja faktiskt. Efter hela denna tid som varit sommarlov så längtar jag fortfarande mest efter tid att tänka.
///M

Utflykt

2008-07-16T11:57:00.003+02:00

På besök i eventuellt möjliga AT-staden med finaste eventuella AT-vännen i helgen. Kanske något nördigt men mycket trevligt. Jag fick Palle Kulinggodis av henne. Jag har aldrig haft så många Palle Kuling godisar samtidigt. Det är en form av lycka.

Vi strosade omkring, försökte leva oss in i känslan att kan vi tänka oss att bo här ett tag? Sjukhuskulverterna kändes lagom krångliga, visserligen stötte vi till vår besvikelse på ett Tvättförråd, men kanske kan det vara så att just dessa Tvättanter är av den trevliga sorten. Som inte totalt skrämmer skiten ur en.
Sjukhusfiket kände vi igen från stora pluggstaden - och det var som vanligt. Kaffet var gott, vi spillde på oss själva och på varandra och jag tog extra servetter.
Testade blivande Stamstället två gånger, tsatzikin var inte av denna värld. Positivt menat. Planen är ju att sitta där med ett glas vin, och låta tankarna löpa fritt och se ut över tågstationen där tågen rusar förbi mot okända mål. Det är som upplagt för att vara lite svår, lite filosofisk. Dessvärre kom det inte ett enda tåg under våra timmar där. Men man kan ju låtsas. Och rälsen ligger där. Utifall att.
///M

Uppdatering

2008-07-09T21:15:00.001+02:00

Jag tänkte nog sluta blogga. För vad har jag att skriva om? Som är vettigt och som berör och som kommer från hjärtat, men ändå inte är för privat och utlämnande, framförallt för de närmast sörjande.
Och det är så många som bloggar ändå och jag är knappt en piss i Missipipi (den vanligtvis lättlärda och ordkåta Malin fick inte till Mississippi när hon var ung och kommer naturligtvis att hånas av detta till döddagar. Och inser nu att jag än i dag inte är säker på stavningen. Men för lat för att kolla upp det.) men så är det ju så att jag har mina trogna läsare, typ alla tre stycken.
Så nu uppdaterar jag lite, mest för att vinka och säga HEEEJ jag lever även i detta landsändsslut där jag fördriver mitt sommarlov på mesta lättjefulla vis.

Jag älgar omkring som usk på akuten, njuter av mina stödstrumpor och snappar upp lite här och där. Sedan jag bloggade sist har jag insett/lärt följande saker:

- Även om du är förkyld och inte känner lukt, gå ut med soporna oftare än en gång i veckan när det är tjugofem grader varmt och du har slängt en räkmacka med majonnäs i papperskorgen.

- Koppla EKG på rätt sätt. Högerhanden hälsar. Hjärtat till vänster. Du har en hjärtsymbol på din vänstra sko. Titta där.

- Om du tror att du håller på att punktera en artär istället för en ven, LÅT BLI det då.

- Ät inte Magnum när du har vita sjukhusklänningar på dig. Ät inget alls när du har vitt på dig. Helst.

- Dra undan tån innan du sätter ner ett fjorton kg tungt dragspel. Även om du är trött. Dina löparskadade stortår blir inte bättre av det.

Jag blir klokare med åren.

///M

Jo men visst...

2008-04-19T09:03:00.003+02:00

Enligt de två senaste testen jag gjort, det ena "Vilken hund är du?" och det andra "Hur mycket boknörd är du?", så är jag tydligen en Golden Retriever som nästan, nästan platsar med Horace och gänget i Akademin.
Hm ja. Är det en lämplig presentation om jag någonsin skulle våga mig på att nätdejta?

Det här testet kunde jag inte låta bli, det analyserar psykologin hos den som har skrivit en viss text. Jag blev en Tänkare med temperament Strateg och Jung-Meyers typ Visonär. (nej det är inget stavfel, det ska verkligen visonär.)

Tänk vad bra det skulle gå för mig om man kunde tänka sig till en välstädad, organiserad lägenhet. Då skulle jag sitta här med Gråkatten i knäet och min temugg tills H dyker upp i eftermiddag, skriva memoarer och dikta ihop allsköns ljug på papper. Inte svettas med dammsugaren och stå på huvudet i skåp och lådor med avsikt att rensa för jag egentligen är en samlare. (Varför sparar jag kvitton från mataffären? Hur ofta går jag tillbaka med mjölken för den inte riktigt passade? )
Jag kunde till och med tänka till en kladdkaka eller två om det skulle knipa. Så jag har något att bjuda på när H kommer. Eller varför inte sju sorters kakor på blommigt fat och vit linneduk? När jag ändå är igång, menar jag.

///M

Tankar på tåg

2008-04-17T20:18:00.002+02:00

I en nästan tom tågvagn färdas jag genom ett landskap som håller på att spricka upp i vår. Vore ett utmärkt tillfälle att blogga lite. Om ditten och datten som sagt, som det ska vara, ur min synvinkel ungefär. För det är tråkigt att åka tåg. Jag gjorde ett försök att inleda ett samtal med en kvinna som såg trevlig ut, och det gick bra, men eftersom vi sitter i varsin ända i en tom tågvagn började vi känna oss smått löjliga efter en stund och avslutade med några hojtande "jaa så är det med den saken".

Det var en bra idé att åka hem några dagar under lediga (?) veckan. Instuderingsveckan, menar jag. För det har gått bra att plugga. Mycket bättre än det gjort på länge. Kanske inte så bra som jag skulle önskat, men å andra sidan blir jag väldigt sällan genuint nöjd med min studieinsats.
Gjort tentafrågor. Skrivit med spretig stil i med färgpennor i regnbågens alla färger. Bläddrat bland pärmar, färglagt, ritat små symboler och fyllt i bokstäver. Jag är nog inte en särskilt effektiv student. Och jag äter på tok för mycket godis. Fast jag har trots allt suttit ner med plugget. Läst, funderat, tänkt och skrivit. Och jag är löjligt stolt. Och en liten, liten del av mig börjar tro att det finns en möjlighet att jag orkar plugga så att tentan faktiskt går vägen.
(Jag vet att högmod går före fall, men tja, ibland måste man få tro lite. En liten stund.)

Det har gått bra med andra saker också.
Saker som legat och grott som små orosmoment. För jobbiga att ta tag i. Gruskorn, eller stenar i mjuka skor. Som skaver. Nu är de borta.

Två kompis-fikor på dessa få dagar får räknas som klart godkänt. Och trevligt var det också. Inte där nödvändiga sociala tvånget som det varit på sistone, bara en enda ångest för att behöva ta av sig pyjamasen och ge sig ut bland folk.
Nej, på riktigt trevligt. Avslappnat, skönt att ventilera livet och dricka té.
Jag har sprungit. Två gånger! Och båda gångerna kändes det roligt. Faktiskt. Sådär roligt som det kunde kännas förr i tiden. Jag, K och mamma lunkade fram på skogsstigen, solen som brände i det svettiga ansiktet och den ännu kyliga aprilvinden som svalkade. Levande. Jag var levande. Hjärtats dunkande i öronen.

Umgänge med familjen och mormor och morfar. Värme. Kaffe, gemenskap. Så som det ska vara.

Och min fantastiska ljudbok inte att förglömma. Det var längesedan jag fastnade så totalt för en bok, och jag är tacksam. På gränsen till det patetiska.
Tacksam för att jag i små, små portioner får tillbaka mitt gamla liv. Det riktiga jag. Det som inte är alldeles förtärt av svärta och sorg och livsleda. En själ som sakta återhämtar sig. Det är jag.
///M

Vedermödor

2008-04-08T16:07:00.006+02:00

“Ej av denna världen var jag, oändlig vedermöda led jag för min oro, otro och min heta kärleks skull.”
Okej, lite väl högtravande. Men Omkring tiggaren från Luossa är en av mina absoluta favoritdikter och det var länge sedan jag citerade Dan Andersson så det må vara hänt. Och egentligen - jo, av denna världen är jag nog alldeles uppenbart, består av en kropp jag sällan är överens med, lever, andas, äter och finns, ser ut som en människa på det stora hela.
Dock ständigt en känsla av att inte passa in, inte höra till, alltid vara lite fel, säga lite fel saker på fel ställen. Sådant. Antar att det är en vanlig känsla, tror vi alla mer eller mindre går omkring i våra egna små universum och tycker att man inte riktigt hör hemma och längtar förtvivlat efter att få vara med. Passa in en gång för alla. (Kan mycket väl vara så att det mest är jag som känner så, och då har jag väl gjort bort mig. Igen.)

Att saker och ting inte är som de borde nu är förklarligt, men även när de där hopplösa serotonin-och-övriga-signalsubstanskompisarna-som-flyter-runt-i- mitt- centrala- nervsystem-och-gör-ungefär-allt-utom-just-det-de-ska är på normal nivå och på rätt plats, då är jag inte heller riktigt med.
(Hm. Förresten, vad klagar jag på? Sådana ägare, sådan signalsubstanskumpaner. Jag gör ju också allt utom just det jag ska, helst på en helt annan plats. Sovandes i sängen mestadels. Pluggar så lite som möjligt. Tja, vi kanske är mer kompatibla än jag tänkt tidigare. Något att omvärdera.)

Men för att komma till saken. Det passar mig till exempel inte alls med ett 24 timmars dygn. Säg att det börjar runt sex, halv sju. När jag svurit klart över den nya dagen och fått i mig frukost så är jag på gång. Och med kaffe vid tiotiden så går det oftast bra fram till lunch. Men sedan borde det vara slut där. För då vill jag bara hem och sova, en sisådär fyra, fem timmar. Minst. Några timmar där på kvällen kan jag få upp livsandarna någorlunda om jag har tur, och vid nio-tio är jag dödstrött igen. Tills jag har lagt mig och släckt lampan. Gjort mina ritualer. Druckit vatten, toabesök några gånger, knutit ihop håret, kudde mellan knäna och raggsockor på fötterna. Då är jag helt plötsligt klarvaken. Och eftersom jag med stor säkerhet kommer att snurra runt klarvaken men trött i kroppen (märkligt) tills minst tre, så kan jag glatt konstatera att jag har lång tid på mig att fundera och vrida och vända på allt och oroa mig för ännu mer.
Det vet ju alla hur välgörande nattliga grubblerier är.

Fast som den gnällmoster jag är hade jag gnällt lika mycket på tolvtimmarsdygnen. I´m lovely.
///M

Min positiva lördag

2008-04-05T16:35:00.003+02:00

Biverkningar:
onormala rörelser med kort varaktighet (t ex muskelryckning, ataxi, tremor, myoklonus), krampanfall och psykomotorisk oro. - Perfekt att skylla på när jag för trettiotredje gången inte får till hambostegen och vännerna i danslaget börjar lätt överväga huruvida det verkligen var en genomtänkt idé att ta med mig i gemenskapen.
Förvirring, agitation, oro och liknande symtom (t ex nervositet), försämrad koncentrationsförmåga och tankeprocess. - Bättre ursäkt när pluggandet går dåligt har jag aldrig kommit på. Och böckerna läggs åt sidan med gott samvete. Om de alls tagits fram. Förvirring, som sagt.
Sexuell dysfunktion. - Haha som om DET skulle vara ett problem! Vilken tur att jag så framgångsrikt repellerar allt av manligt kön.

Tänkte rekognosera mitt närområde på cykel, och gav mig iväg, ivrigt gratulerandes mig själv att jag tog mig ut. Planen var en runda runt vackra sjön, men som vanligt kom jag på andra tankar när fler vägmöjligheter öppnade sig. Varför följa skyltar och given rutt? Nej nej, är man så van vid vägarna här runt omkring som jag, då kan man unna sig en avstickare eller två. Nåväl, turen slutade i ett industriområde där jag cyklade runt varv på varv och gjorde mitt bästa att se ut som om jag hörde hemma där, fast sanningen var att jag inte hittade ut. Slutligen fick jag syn på en annan cyklist och följde efter honom på håll. Kom så tillbaka till vägen runt sjön.

Hemma igen kom jag på den briljanta idén att “laga mat”. Som sagt så gör jag inte gärna det, tycker att min micrade lax med en skiva ost på är en riktig lagad middag och jag dör lite av stolthet varje gång när jag säger till mamma “ idag har jag gjort gratinerad lax på en bädd av broccoli.” (“Kyckling med smak av Indien” är micrad quornfilé med Uncle Ben sås.)
Men jag har ju massa konserver och det är ju billigt och hur svårt kan det vara. Tonfisk, tomatsås, majs och champinjoner i en röra är INTE gott.
Ett skäl som gott som något att ta tag i tentaplugget - MÅSTE bli klar doktor så jag kan tjäna pengar och slippa laga mat själv! Behöver ett “Luke´s” som i Gilmore Girls.
Positiv ja. Tonfisk är nyttigt och billigt. Mm.

///M

...eller kanske inte.

2008-03-27T21:28:00.002+01:00

Tänker då och då att jag nog ska blogga lite, för det är fortfarande nästan en extatisk känsla att se sina egna tankar i skrift på internet. Internet!!
Men sanningen att säga så har jag inget att blogga om. Jag menar, mitt liv är ungefär som den där minuten efter att väckarklockan ringt. Liksom suddigt. Segt. Om man blundar så kanske det försvinner, blir en lördag hipp som happ och man kan somna om.
Det är inte särskilt mycket att skriva om egentligen. Och de hyllmetrar jag knapprar in i det numera enorma Worddokumentet som ska föreställa dagbok, de är inte riktigt av sådan karaktär att jag kan lägga in det här.
Inte speciellt kul att läsa om hur jag förhoppningsvis tar mig till skolan, är där och försöker hänga med så gott det går fast hjärnan är som jordgubbsmousse och jag räknar dystert hur många timmar det är kvar tills jag får sova. Eller hur jag sedan kommer hem, micrar en djupfryst laxfilé och skalar en morot och häller ketchup på det hela (om jag är riktigt på topp händer det att jag orkar ta fram grytan och koka pasta) och sedan äter det till ett Vänner-avsnitt (som jag såklart inte orkar se klart, utan så fort jag ätit upp maten är det ÄNTLIGEN dags att få sova.) Inte för natten.
Nej, måste upp runt sju för att kunna byta om till pyjamas och sedan gå och lägga mig på riktigt.
Möjligen försöka plugga något, för tänk att det vore nog inte så dumt att lära sig lite grann om det här med internmedicin, antar att jag kan ha viss nytta av det i framtiden. Högst en kvarts läsning, eller bläddrande bland papper med en överstrykningspenna. Sedan orkar jag inte mer. Men då är jag oftast så nöjd att jag orkat ta fram böckerna så det blir inget av med den besvikelsen. Och det är ju dessutom dags att sova - nattsova!
Vem kan vara besviken då?

Som sagt. Inget att blogga om. Inget alls.
///M

På väg tillbaka....

2008-03-09T18:48:00.003+01:00

Det ligger så djupt rotat att jag nästan tror det är medfött - det där att inte våga ropa hej förrän man är över ån. Inte sälja skinnet förrän björnen är skjuten. Egentligen är jag inte vidskeplig. Jag lägger gärna nycklar på bordet, går under stegar, allt sånt där som man ska undvika om man nu vore vidskeplig. Men jag är inte det.

Fast att sälja skinnet innan jag fällt björnen, det vågar jag verkligen inte. Har aldrig vågat. Är övertygad att om jag skulle våga tro eller hoppas på något så går det åt rakt andra hållet - bara för att jag trodde och hoppades. Vågar t.ex. därför aldrig på riktigt säga “när jag är färdig med utbildningen” - för då kommer jag inte att bli det. Eller "det där kan jag" för då går det åt skogen.

Jag hör själv hur fånigt det är. Men som sagt - medfödda defekter är inte direkt enkla att göra sig av med. För då hade jag slängt det oket. Börjat tro på saker utav av bara attan, hade begravt mig i mentala bilder av en lycklig framtid. Åh vad jag hade gjort det.
Som ni förstår sitter det långt inne. Och det är nästan obehagligt. Men jag måste säga det.

Jag tror att Livet håller på att återvända.

Det blir kanske bra denna gången också.

För mig passar det alldeles förträffligt att varje dag glida i de sköna, men totalt intetsägande sjukhuskläderna och fylla rockens fickor med diverse “bra att ha” saker. Fästa den lilla namnskylten på bröstet och låta stetoskopet sticka upp ur byxfickan.
Bli läkarkandidat. Göra det läkarkandidaten ska göra. Fundera över det läkarkandidaten ska fundera över. Med en kraftansträngning ta sig genom dagen, men faktiskt göra det.
Ingen ifrågasätter vem som finns där under. Och det räcker för mig just nu att vara Malin läkarkandidat. Hon har en roll. En identitet och en uppgift. Ett skydd, något att gömma sig bakom.
För det som finns där under är så skört och blekt och litet att det nog skulle gå sönder om det skulle blottas. Jag vågar inte. Men jag vågar säga att det finns något där under.
Att det nog blir bra till slut.

Eller så blir det sju års olycka för mig nu. Suck!

///M

Diagnos F33.1

2008-02-12T14:17:00.000+01:00

Jodå. Jag har varit här förr. Allt känns så bekant, som att komma hem fast utan resväska och inget välkomnande té och tända värmeljus.
Från morgontimmarnas totala apati till de hejdlösa tårafloderna (nu skriver jag som jag pratar. Men det är min blogg. Så jag skriver som jag vill.) som övergår i bländande vit meningslöshet - det är en sorglig upprepning av något som jag så innerligt väl känner igen.

Häromnatten - när det blivit för sent för zopiklon, sömntabletthangover är ingen bra kombination med föreläsningar - lyssnade jag på repriser av P4s Karlavagnen. De diskuterade om det här med att be om hjälp. Och trots min svarta bubbla insåg jag där bland svettiga lakan att jag sällan behövt be om hjälp.
För den kommer ändå.
Jag vet ärligt talat inte vad jag gjort för att förtjäna min innersta vänkrets. Möjligen en kompensation för att vara hjulbent och närsynt? Decenniets överkompensation, i så fall.
I Karlavagnen pratade de också om att vara skyldig gentemot sina vänner, att vara den som alltid tar emot hjälp och hur man ska bete sig för att inte känna skuld över detta.
Jag ska fundera över det senare.

Men just nu orkar jag inte det. För tillfället har jag fullt upp med att kämpa mig upp ur sängen (liggsår är svårbehandlade), få i mig riktig mat några gånger om dagen (en kanelbulle och filmjölk täcker liksom inte dagens näringsbehov, även om man både slipper laga mat och diska), duscha då och då (tar för mycket energi att klia på de eksem som kan uppkomma av dålig hygien), och möjligen ta sig till skolan någon timme här eller där (ja just det ja, läkarutbildningen oxå.)

Jag vet att jag är tjatig. Men snälla. Tala om för mig att det kommer att bli bra igen.
Säg det. Säg det om och om igen. Sluta aldrig säga det.
///M

Om det aldrig blir morgon

2008-02-04T17:56:00.001+01:00

När orden har sinat. När hjärnan inte längre kan finna bokstäverna och sätta ihop dem till meningsfulla strofer trots att själen skriker och ber för det är ju det enda sättet jag kan och jag vet, enda sättet jag kan hantera en verklighet som blivit en svartfärgad nedåtgående spiral.
Då har jag en samling av dikter jag fick av Någon en gång. Någon som varit i helvetet, som kommit tillbaka, som återvänt.
Som tänkte att jag skulle ha dikterna som en tröstande famn i de värsta stunderna, och annars också.
Som en lång innerlig kram.

"Lilla hand, som ej är min,
vems är du i världen vida?
Jag fann dig i mörkret. Du är inte min.
Men jag hör en människa kvida.

Var är dina ögon? Var är din barm?
Vem är det som snyftar i mörkret?
Lilla hand, inte gråta! Jag smeker dig varm.
Du är inte ensam i mörkret.

Lilla hand, dina ögon dem finner jag nog
en gång när det ljusnar till morgon.
Lilla hand, som gråter, du är mig nog,
om det aldrig, aldrig blir morgon."
(Pär Lagerkvist)

Snälla, låt det bli morgon.
///M

Veckans Gnäll

2008-01-30T20:51:00.000+01:00

Jag börjar få känslan av att sitta på ett tåg som dundrar fram i rasande fart vars lokförare totalt struntar i mina förtvivlade tryck på STOPPknappen. Och tågmästaren går omkring med sin kaffevagn och jag köper kexchoklad och han tittar medlidsamt på mig. "Du fattar inte det här, eller hur?" säger han och bjuder på en kaffe. "Du vet, när man väl stigit på, då KAN man inte stiga av. För sent att ångra sig."
"Men," försöker jag och lägger huvudet på sned, sådär som jag tydligen gör i tron att jag ska se tilltalande ut (hahahaha). "Om man bara behöver en pytteliten paus? Så kör vi vidare sedan."
Han ruskar på huvudet och tänker att den där stackars flickan, hon har totalt missat poängen.
Och vi susar fram och passerar perronger där vänner står och vinkar och ser förvånade och snopna ut när jag bara åker förbi med det där tåget, som inte ens saktar in. Antar att, om jag någonsin kommer fram och faktiskt KAN stiga av, så finns det nog inte vänner kvar som orkat vänta så länge.

Specialveckorna snurrar på, just nu håller jag på att drunkna i ett hav av bokstavsförkortningar medans jag lönlöst letar efter gränsen mellan leukemier och lymfom.
Jag försöker verkligen. Försöker få in så mycket som möjligt på minimal tid, gör mitt allra bästa - vilket inte är i närheten av tillräckligt bra.
Och så gråter jag - är både affektinkontinent och mentalt devitaliserad. På en gång. (kan också uttryckas som gnällig och dum i huvudet.)

Gråter för att jag inte orkar, för att jag fortfarande har julgardiner uppe plus tomtar, för att jag inte lyckas gråta fint och stillsamt utan snarare snor & kvid - gråt, för att min lägenhet är ett oorganiserat elände och för att jag tvivlar på om jag någonsin kommer att få ordning på den. Och på hela livet.

Ibland önskar jag att jag hade missat det där tåget.

Lånar några strofer från Nationalteatern - just för att det är så på pricken

"Om idag inte var en ändlös landsväg
och i natt en vild och krokig stig
om i morgon inte kändes så oändlig
då är ensamhet ett ord som inte finns"

Behärskning?

2008-01-23T23:25:00.000+01:00

Måste samla mig. Rak rygg trots obekväm och ranglig pall, benen i kors och händerna i knäet, rocken tätt omkring som en sorts barriär. Ett skydd. Att slippa komma för nära.
Tårar bränner och jag tuggar lite i underläppen för att fokusera på något annat. På något helt annat än patienten i sängen och hennes anhörig. För jag ska bara vara med och lyssna och lära mig. Jag måste inte fokusera på det som är jobbigt, viktigare att koncentrera mig på att hålla min allvarliga, men medkännande min och framförallt, för guds skull inga tårar nu.

Ser oseende ut genom fönstret, ut i den regngrå januarieftermiddagen där allting har samma färg av dimma och finfördelade vattendroppar i en nederbörd som tränger genom alla lager av kläder.
Noterar en aning krystat vilken fantastisk utsikt de har här på våning tvåsiffrig.
Ungefär i samma hjärtslag får patienten ånyo en svår hostattack och jag tvingar mig att uppmärksamma varenda liten eländig detalj i utsikten, för att inte vara närvarande där jag egentligen är och för att tvinga undan de där hopplösa, fåniga, idiotiska tårarna.

Vissa drabbas så hårt. Vissa berör så djupt.

Jag är, trots min barriär av vitrock och påklistrade min av “å vilket intressant fall, så bra för mig att jag får se det här”, helt oskyddad. Jag kan inte välja när och var det är passande att beröras och dessutom bara beröras till den grad att det är hanterbart.
Hur ska jag lära mig det?

Åter igen undrar jag om det inte fanns Teflon-skal till 82års modell av kvinnligt kön?

(Eller var det en instruktionsbok som istället för Teflon rekommenderade frekvent umgänge med mörkögda toppenpojkar som gör goda pannkakor? För det fungerar ganska väl det också, till ett litet sårigt hjärta från -82.)
///M

Malin 9A

2008-01-17T17:48:00.000+01:00

För lite sedan damp det ner ett vykort på hallmattan (fortfarande den med sköldpaddan på som jag fick av Bästa Sambon H när jag flyttade från honom till egen lägenhet.) På kortet stod det ungefär att "du är inbjuden till klassfest, nu är det tio år sedan du slutade 9A". Blev lite torr i munnen. TIO år? Det är ju ett helt decennium.
Svindlande lång tid.

På fiket senare sa ena vännen med bestämdhet "Jag skulle ALDRIG gå på någon klassåterträff. Jag hatade min högstadieklass. Hatade dem. "
Och mitt hjärta går lite sönder och jag vill helst ut och skjuta ner alla elaka barn som fått honom att säga så. Samtidigt ser jag en liten Malin med mycket rosa glasögon och med bestämd uppsyn som bestämmer att den eller den är konstig, så den kan man inte umgås med.
Obehagligt inkonsekvent.

Jag hatade inte min högstadieklass, inte på något sätt. Retrospektivt har allting viss tendens att te sig bättre och trevligare än det egentligen var, men jag trivdes nog ganska bra. För att vara på högstadiet.
Vad jag minns var riktigt jobbigt var känslan att inte hänga med. Det var som att över en natt hade alla jag kände gått från att vara mina helt normala roliga nördiga mellanstadiekompisar till att bli stencoola högstadieungdomar.

För mig var det liksom ingen skillnad från sexan till sjuan. Förutom att vi hade ändrat om lite i klasserna och det fanns nya ämnen på schemat, men känslomässigt i mig hade inget förändrats.
Nya samtalsämnen som jag inte kunde relatera till, nya grejer på fritiden man skulle göra (hångel med killar och fyllekräkas i buskarna), jag ville ju bara fortsätta med mina hästar och läsa böcker och hitta på egna berättelser. Jag var livrädd för mopedkillarna i nian och jag vågade absolut inte gå till fritidsgården på kvällarna.
Men jag försökte faktiskt lite grann. Jag bad och bönade i minst ett halvår om att få klippa sönder mina jeans, för om jag bara fick göra det skulle jag också bli en häftig högstadieungdom. (Jag fick aldrig ta sönder dem. Jag tror inte det hade hjälpt. Man blir liksom inte häftig i välputsade seglarskor och rosa cykelhjälm i frigolitmaterial. ÄVEN om man skulle ha sönderklippta jeans.)

Det var ungefär samma konstellation av människor från förskolan till nian, och då kunde jag inte föreställa mig hur det skulle vara att inte träffa dessa människor dagligen. Nu inser jag att det är några jag inte sett sedan den där junidagen -98 när vi åkte hövagn genom Rödeby och jag skulle få min första berusning på kvällen. (För mer än så var det inte. Jag blev jätterädd när jag blev yr och slutade genast dricka av Annas fruktbål.)

Sitter här och blir helt översållad av minnen, hjärnan blir nästan överbelastad och hippocampus vänder sig ut och in. Tre år rymmer en hel del.
Och allt som har hänt efteråt.
Undrar hur mycket vi/jag har förändrats på tio år? Om vi alls har förändrats.
Har visserligen ingen frigolithjälm och inga seglarskor, men vanlig cykelhjälm och gummistövlar och jag har aldrig klippt sönder några jeans.
Skulle nog inte våga gå till fritidsgården heller.

///M

I väntans tider?

2008-01-13T15:33:00.000+01:00

Söndag morgon väckte mig med solsken. Trodde knappt det var sant. Visserligen en ganska blek sol men jistanes det var LJUST! Som en ökenvandrare som inte fått vatten på en månad har jag inte sett solen på samma tid och jag fick på mig gympaskor och underställ efter frukosten i hisnande fart.
Måste ut.... Måste få lite ljus på mig.

I samtal med vännen Hermulen (samma vän som för övrigt frustar fram "du är verkligen inte ett dugg damig" vid en incident i stora gallerian igår) reflekterade vi lite över det där att en del folk verkar se sin utbildning som en parentes i livet, som något man ska i genom men att själva Livet börjar sen. Inte konstigt att våra pluggpauser blir så långa när vi har så djupa ämnen att avhandla. Men någon måste ju göra det.
Parentes alltså. Man måste inse att livet pågår här och nu, resonerade vi där på varsin länsstol i entrén och med benen sedesamt ihop och lutade på snedden, sådär som drottningen sitter.
Men så kom jag på mig själv. Är inte det lite så jag tänker? Att Livet börjar sedan.
Kanske inte efter utbildningens slut, för så långt vågar jag inte tänka. Finns det ett "efter"?

Men Livet är inte riktigt just nu. Det kommer sedan. När ryggen slutat krångla och jag inte har så ont mer. När jag har städat och fint hela tiden, och inte är så stökig och kladdig som jag är nu. När jag har kontroll igen och orkar ta tag i alla saker jag borde göra. När jag blir stark och vacker och lyckad. (Hahaha.)

Och i detta icke-tillstånd som är väntan på att Livet ska börja, bildgooglar jag på "kittfärgad avföring" och får tio träffar varav INGEN (!) visar bild på själva grejen. Hur ska jag kunna utfråga patienter om detta när jag inte fattar hur det ser ut? Alltså - rent intellektuellt kan jag...
Nä, nu ska jag vara ärlig. Jag kan inte föreställa mig hur kittfärgad avföring ser ut.

///M

Måndag i januari

2008-01-07T21:04:00.000+01:00

När man förstår sig på detaljer och dess stora betydelse så tar man med sig en termos kaffe, två muminmuggar i porslin och hembakade kakor till "plugga efter skolan med Malin " -stunden.
Då har man förstått vad som faktiskt ÄR viktigt. Gratulerar min vän Hermulen.

Jodå, efter skolans (bör jag sluta kalla utbildningen på universitetsnivå för skolan? Det ÄR ju förvisso en skola, men när jag hör mig själv säga det låter jag så sorgligt gymnasial. Vill ju ha gått vidare liksom.) slut travade jag upp till läsesalen och gick snällt genom kompendierna jag fått under dagen.
Som en liten mönsterelev satt jag där och rev mig i håret och anlade en riktigt fundersam min. Det var mycket lättare att plugga med andra, om än tysta, pluggande människor runt omkring. Några man känner, några man sett och så några helt okända. Men människor, som ovetandes var och en på sitt sätt fyller ut min ensamhet och tomhet lite i taget. Det här är nog grejen för tillfället. Att plugga sådär, på ett offentligt ställe.
Undrar hur många av de andra som var där, förstås främst för att plugga, som tillbringade kvällen där för att slippa den tysta ensamheten hemma? Som ville skjuta på den stunden när man öppnar sin dörr och möts av samma totala tystnad och samma diskberg och dammråttor som när man gick samma morgon.

Kanske ingen alls. Eller kanske många av oss.
Jag vet i alla fall en som var där av den anledningen, bland annat. En lite hjulbent flicka med ryggont och pennor i himlens alla färger.
Som fick kaffe i muminmugg och hembakade kakor och som inte alltid lyckas vara politiskt korrekt.
Hon var lite rädd för att åka hem.
///M

En bronkioli med extra ost och utan lök

2008-01-05T21:04:00.000+01:00

Om man hade tittat in i läsesalen på KTB idag kunde man se två figurer som inte direkt sprungit ner dörrarna där under sina studieår. Den ena var jag, den andra var min kära vän som nu går under namnet Hermulen.
Jodå, det är lördag och det är januari och det är kallt och man är trött eftersom man inte sovit sen den lille kristnades, men där satt minsann Malin med internmedicinboken uppslagen framför sig.
Det kändes nästan oförtjänt att duggan gick så bra igår. Jag har missat en del och inte lyckats plugga särskilt bra av olika anledningar, men ändå svarade jag förnumstigt på frågorna och ställde egna som om jag var tämligen insatt i ämnet.
Trots allt har jag tyckt om lungmedicin. Men det måste vara en av de mest tragiska specialitéerna? KOL och lungcancer - som Dödens Knoll och Tott.

Jag har läst någonstans om läkarens uppgift att ibland bota, ofta lindra, men alltid trösta. Ungefär. När ska jag få lära mig det sista? 10 poäng professionellt tröstande.
"Beklagar, men du har en stor tumör i vänster huvudbronk". Sedan då? Vad ska jag göra av sorgen, ångesten, rädslan, ilskan?
När jag har fullt upp med min egen reaktion.
Jag har sett hur jag INTE vill att människor ska få sina cancerbesked. Men sedan kan jag inte riktigt komma på hur jag vill att det ska vara. Hur SKA det vara?

Jag vet åtminstone hur jag vill att mitt liv inte ska vara. Inte så här som det är just nu. Där jag lycklig far iväg på lördagsmorgonen, inte främst för att plugga, utan för att slippa vara hemma i tystnaden och oordningen och den alldeles tydliga berättelsen om en dröm som gick sönder.

Kraschade illusioner ger studiedisciplin.
///M

Ett helt nytt år - igen

2008-01-04T21:37:00.000+01:00

Årets första inlägg ska inledas med ett citat från julkortet från bästa vännen S som nu överger Dalarna och vänder hemåt;
“Trots din telefonskräck, läkarhumor och chokladberoende så är du världens bästa vän.”
Åh.

Nya år och nya tag brukar det heta. Och en av mina överlevnadsstrategier, en som sitter så djupt rotad att jag knappt behöver frammana den vid behov, det är att “ i morgon är en annan dag.” En annan dag, som kan bli bättre än dagen idag. Eller, naturligtvis, sjuhelsikes mycket sämre, om man nu ser det så.
Men en annan dag.
När jag och J skålade in det nya året på hennes balkong funderade jag lite lätt över nyårslöften. Mer allvarliga sådana, som ska utveckla mig som människa och blaha blaha, inte av typen “äta minst 200 gram choklad i veckan” som jag lovar varje år. Och lyckas hålla också.
Men vi kom överens om att januari är en dum tid att börja sitt nya liv. Som en enda lång mörk kväll där man bara längtar efter att gå och lägga sig.
J gav heller inga löften, däremot spånade hon lite om det alldeles nyfödda året, medans balkongen intill började brinna av en inkastad raket.
Hon lät så hoppfull. På riktigt, så där äkta att det inte låter käckt utan bara ärligt och positivt. Så ärlig att jag också drogs med i känslan tänkte att kanske kanske blir 2008 det år när jag träffar mannen i mitt liv, börjar få ordning på saker och ting och får tillbaka inspirationen för skolan fullt ut. Sannolikheten är förstås låg, men som J sa, man VET aldrig.

Nu är det fredagskväll, jag har packat ner fler av PPs saker och sedan kommer jag att somna ensam med värmedyna och ryggont.
2008 börjar åtminstone inte så muntert.
///M

Nyår!

2007-12-31T17:44:00.000+01:00

2007 lider mot sitt slut och alla vi på redaktionen för Malins blogg vill tacka för oss innan vi korkar upp champagnen och ger massa nyårslöften vi inte kan hålla.
Och vi, det är förstås Malin själv, hennes ocensurerade tankar, och den lilla gröna gubben (som en Linus på Linjen som censurerar just de där tankarna innan de kommer i tryck).
För närvarande har han en tjugofemprocentig anställning på tjänsten Malins Samvete. Resterande sjuttiofem procent är vakant och har varit det pinsamt länge nu. Nog vänjer man sig vid ett fjärdedels samvete, men ska sanningen fram börjar det bli något av ett problem.
Den lilla gröna gubben har inte det som krävs för att bli ett hundraprocentigt samvete. Det är förstås inget vi talar om, han är som bekant lite lättstött. Vi är rädda att han också ska överge skeppet, precis som Nej till Godis, Spara och Arbetsmyran gjorde.

Vi önskar er alla ett gott nytt år och hoppas att ni vill följa med oss även nästa år.

Julen 2007

2007-12-27T20:56:00.000+01:00

Utan att jag vet ordet av har hela julhelgen galopperat förbi, eller kanske mera rasslat om mig i lagom spårvagnstakt. Olskroken nästa och så är julen 2007 över.
Inte heller i år är det någon som har spelat UNO med mig.

Tillbringade julafton på Äldreboendet, vet inte riktigt vad jag hade väntat mig men jag hade nog tänkt mig mera... julstämning. Mysighet. En hjälp på traven till min egen julstämning som inte kom igång.
Granen var klädd och det var pyntat och fina fina G hade gjort pepparkakshjärtan till alla boende och spritsat deras namn på dem, upphängda i röda band vid deras dörrar.
Men om ingen förnimmer att det är självaste Julafton, då rasar liksom poängen. Åtminstone för mig.

Å andra sidan är jag så dum att jag tror att en dement nittioåring ska minnas MIG från i somras, bara för att jag minns dem och skulle vilja krama om alla på en gång. Nja, förnuftet som då och då gästar mig godkänner inte sådan naivitet, men i hjärtat och känslolivet försiggår en annan verksamhet, vanligen helt åtskild från detta förnuft.
Dessutom inser inte hjärtat att under en höst kan det hända mycket och att den respons jag fick i somras är förlorad i ålderns och Alzheimers dimmor.

Döden bryr sig inte heller om julhelgen. På julafton låg hon där i adventsljusstakens sken och väntade på Evigheten. Jag fuktade hennes läppar och tvättade henne lite i ansiktet. Stod där inne i rummet ensam en stund. Låtsades räkna puls och andningsfrekvens för att ingen skulle tro att jag bara stod rakt upp och ner och tillät mig att vara SENTIMENTAL.
I somras sjöng jag för henne. Speciellt en sång som var just HENNES. Antagligen uppfattade hon inte orden, och hon kunde inte följa med i melodin. Men hon blev lugn och jag var lycklig att få sjunga för någon som TYCKTE OM det. Händer ju inte så ofta om man är en typisk duschsopran.
Tänkte ett tag sätta mig där i julaftonskvällen och sjunga i hennes öra.
Men bestämde att jag var fånig och att jag inte kunde sjunga och att det var direkt opassande och så plockade jag vissna blomblad istället och ställde i ordning på hennes bord.

På juldagen var det över.

Och när jag sedan kryper ihop i bäddsoffan, rullar ihop mig till en boll, låter tankarna virvla och tittar på min ljusstake mot den mörka natthimlen, då vet jag att min jul innehåller hela spektrat - från det allra sista avskedet till den vita pärlnougaten i Aladdinasken.
Stort på något sätt.

///M

Jullov!

2007-12-20T19:09:00.000+01:00

Det här går inte. Jag har verkligen försökt på alla upptänkliga vis att sätta mig ner och försöka lära mig något om lungmedicin men det GÅR faktiskt inte.

Nej jag tror att min kropp och hjärna beslöt att lägga ner verksamheten efter den lyckade blodgasen i tisdags. Som att avsluta hösten med flaggan i topp. Visserligen en mycket fin tanke, men de kunde väl ha väntat tills fredag eftermiddag? Fast varför börja konsultera mig när de aldrig gjort det innan? Jag är ju bara ANLEDNINGEN till att de alls finns här på jorden, men bry er inte om det, för all del.

Har alltså slagit upp böckerna, färglagt och fyllt bokstäver till den grad att jag blir lite rörd över min oerhörda kreativitet, och så läser jag om “kvinna 53, rökare, med hosta och pip i bröstet”. Och blir så där bubbligt skrattig som jag lyckas med i de mest opassande situationer. (Som när man sjunger en riktigt högtidlig psalm i kyrkan och tantan bakom sjunger mer med hjärta än med röst men riktigt riktigt högt, och när kollekten ska tas upp av orutinerade personer som tar upp kollekt hellre än bra så att vaktmästaren får rycka in och rädda evenemanget, sånt är jätteroligt.)

Är tillbaka på fysiologen och dr Schönbeck och hur vi utredde patienter med pip i bröstet, ifall det skulle vara en liten pippifågel som häckar nere i bronken, och att man då måste vänta tills häckningsperioden är över.
Omöjligt att koncentrera sig sedan.

Har glidit omkring i raggsockorna och testat hur hala de är på mitt golv. Jag har tagit sats och åkt fram och tillbaka från vardagsrummet till köket på strumporna. Det är mycket roligare än det låter. Jag har åkt längst ungefär en meter. Började leta efter såpan för att göra upplevelsen ännu mer intressant, men något hejdade mig. Förnuftet?

Tuggandes på min plugg-choklad (vilket skämt!) så insåg jag att 80% av julklapparna på min önskelista kommer från Lantmännen. Hur ska man analysera det?

S och jag har pratat lite om att det inte finns något genrep inför livet. Det är en uppenbar brist i vårt samhälle. Jag hade varit den första att anmäla mig. För jag har ingen aning om hur man går tillväga med saker och ting.
Och inte har jag varit på opera heller.
///M

Kvinnlig tacksamhet

2007-12-20T12:38:00.000+01:00

Då och då blir jag gråtfärdig av lycka och tacksamhet att vara ett dubbelX (eller är det oåterkalleligt “kvinna” nu efter 25årsdagen?)
Jag menar, tänk bara att varje månad, år ut och år in få tillfälle att minst två dagar att få stanna hemma från skolan och bara få rå om sig själv?
Att slippa ha något mer åtsittande på sig än pyjamasen, att få ligga med värmekudde på magen i sängen och titta i taket - så mysigt!

Och hur ofta får pojkar tillfälle att krypa runt på alla fyra i lägenheten och kvida fram sin smärta, man känner sig BÅDE levande och får dessutom se sitt hem från ett helt annat perspektiv.

Inte behöver man ordna med mat dessa dagar heller, vilket gör att man sparar både pengar och disk. Istället stora mängder té, och vad har högre mysighetsfaktor än varmt té?
För att inte klappa ihop helt så har man värsta ursäkten att äta choklad, om man nu har lite dåligt samvete över det andra dagar.

Man har äntligen en befogad anledning att experimentera med läkemedel! Är det inte vad vi alla drömmer om, lite till mans? Bara för att se “vad som händer”. Medan K har sitt stående citat “hur viktigt kan det vara?” så är mitt “hur farligt kan det vara?”.
Under årens lopp jag fått fram en egen cocktail som garanterar åtminstone sex smärtfria, sovande snudd på medvetslösa, välsignade timmar.

Nej - jag är ytterst tacksam att jag nu sluppit två långa dagar med lungmedicinska föreläsningar och istället fått se min lägenhet i ett underifrån perspektiv PLUS att jag vet hur många kakelplattor som finns i mitt badrum.
Slå det - Spirometri beatch!
///M

Skoltrött i juletid

2007-12-17T20:49:00.000+01:00

Ur mina ögon sett hade jag en helt perfekt helg, med risk att låta fånig. Hudtenta i fredags, vilket jag inte räknar till den perfekta helgen, men ändå en början. Julklappshandling (är inte heller min definition på lycka, men solen sken och sällskapet var trevligt) och så fick jag se Levande julkrubba utanför domkyrkan för första gången. Jag önskar att jag kunde få till det ansiktsuttryck som kamelen har. Överlägsen. Viktig.

Varm choklad och vispgrädde på café med söta söta M, och så luciakonsert i Vasakyrkan med käraste E på kvällen.
En mycket trött Malin stapplar i säng efter ha sagt godnatt till Oldsberg i TV.

Helgen då. Den innehöll mycket tid omkringlullandes i pyjamas, först i röda fleecepyjamasen med Nalle Puh och sedan den vita flanellpyjamasen med nallar på. Piffigt värre. Och det var nog egentligen det som gjorde den så lyckad. Plus att jag gjorde julgodis.
Julkonsert i Smyrnakyrkan på söndagkväll med några av finaste vännerna, där jag insåg till min förfäran att jag glömt öronpropparna hemma och sedan med ytterligare förfäran att jag var förfärad över detta. Julsånger i en kyrka, liksom.

När jag sedan kröp i säng, med en tredje pyjamasoutfit med matchande raggsockor upp till knäna, med Lillan spinnande och ihoprullad vid min axel och farmors ljusstake brinnande i fönstret, då höll lilla hjärtat på att svämma över av något som jag skulle kunna benämna som pur glädje, om det inte vore för att det låter så löjligt. Pöh! Glädje? Det ska göra ONT att leva.

Ny kurs och nya tag, börjar med att jag är en halvtimme för tidig på morgonen och kan med viktig min sitta i huvudentrén och läsa tidningen. Stress? Om man bara ginge upp i tid så skulle ingen behöva stressa. Jag ville nästan berätta för den stackars bleka farbrorn bredvid att jag minsann hunnit laga gröt, diska, bädda och mjölka mina femtio kor och ÄNDÅ sitter jag här i så god tid och bara VÄNTAR på mina sena kompisar.
Det gjorde jag inte.
Hittar till salen där jag ska tillbringa en tid framöver, och som vanligt hinner jag knappt mer än komma dit förrän jag börjar oroa mig över allt möjligt och längtar tillbaka till föregående kurs. Suck! Slår aldrig fel. Sitter först på helspänn så att jag ska säga “ja” när dom ropar upp mig, är livrädd att råka säga nåt helt annat eller brista ut i obefogat skratt. Tvångstankar? Mhm.
Och efter det så funderar jag på var toaletterna och nödutgångarna finns, var jag ska hitta sjukhuskläder och hur i hela friden jag ska hitta till alla olika ställen jag ska vara på, var och när och hur jag ska lösa det med lunchen, och ifall det inte vore lika bra att ge upp det här och åka hem till mamma och pappa. För där vet jag var toaletten finns.

Samtidigt försöker jag hålla vännen S vaken, för hon bestämmer att vi ska minsann sitta allra längst fram och sen sitter hon och SOVER (om du SNIFFAR din överstrykningspenna istället för att slösa den på pappret?) vilket innebär att JAG tvingas till i stort sett ständig ögonkontakt med föreläsaren och jag nickar och ler och nyper S och oroar mig. Allt på en gång.
Och vips har jag missat ungefär tre timmars introduktion till lungmedicin.
Men inte sörjer jag för det! För till sist hittar jag toaletterna OCH sjukhuskläderna. Är det inte det 220 poäng läkarutbildning EGENTLIGEN handlar om?
///M

Prussiluskan Bergström

2007-12-13T15:28:00.000+01:00

Efter en tids velande beslöt jag att igår göra en offensiv mot Nordstan för att inhandla en ny burk av den obehagligt dyra ansiktskrämen. Den gamla tog slut någon gång i oktober, och eftersom jag aldrig lär av mina misstag, så tänkte jag att nej nu får det duga med någon billigare variant från apoteket. Parfymfri och återfuktande. Perfekt.

Och det går lika bra som vanligt. Efter någon ynka vecka är ansiktet rödflammigt, fnasigt, kliande och med små röda utslag. Till en början går det ju bra att täcka med foundation, men, även om det är ganska fult med vita hudflagor så ÄR det fulare med brunfärgade flagor.
Så - igår gav jag upp och inbillade mig hela vägen till stan att "pengar är inget problem" och så fällde jag ut armbågarna och tog mig in i Nordstan, trots att jag lovat mig själv att aldrig gå in dit, och framförallt inte i december.

Vid sminkdisken får jag hjälp av en helt galet vacker kvinna. Alldeles perfekt hy i chokladbrunt, och snygg kropp och snygga kläder. Ja ni vet. Hon är fantastiskt hjälpsam och jag säger att jag vill ha en ny burk ansiktskräm men kanske lite fetare än den andra och helst utan solfaktor för det har jag ju i min foundation så det blir liksom kaka på kaka.
Och sen hör jag mig säga : Och nu har jag fått så här torr hud, och röda makulösa förändringar med inåtvänd fjällkrage, och de kliar lite grann, och så ljusröda papler fast dom kliar inte."
Som om detta inte räcker avbryter jag henne i hennes tal om hur solen påverkar hudens åldrande och drar en historia om UVB och UVA och hur de verkar, för jag VET ju det.

VARFÖR? Hon ser lite lätt skärrad ut, snarare för att framför henne står en supernörd av tyngsta dignitet och inte för att hon räds min enorma kunskap. Jag kunde ju lika gärna sagt att jag har just läst fyra veckor dermatologi och nu finns det INGENTING du kan lära mig, för det var ju ungefär budskapet. Ibland är jag bara så odräglig.
Jag köpte en läppglans (som jag inte alls behövde och som säkert inte är min färg) och var överdrivet trevlig när jag betalade för att släta över.

Jag förtjänar mina ljusröda papler.

///M

Idag är det Malin och Nobeldagen

2007-12-10T20:43:00.000+01:00

Vet inte om det var den nästan totala avsaknaden av sömn natten till måndagen, eller ångesten över en söndag där det inte gjordes egentligen något av det planerade, eller om det är den allmänna stressen, men den vanligtvis blida jag vaknade i morse som ett åskmoln och det har inte gått över.
Skoskav på väg till bussen. Varenda par jag skor jag någonsin köpt och någonsin kommer att köpa ger mig skoskav, ofelbart. Inte så konstigt med tanke på hur mina hälar ser ut.
Fullt med människor på bussen. Naturligtvis något löjligt lyckligt par som trots den snuskigt tidiga timmen hånglar och pussar och ser så där ÄCKLIGT kära ut.

Och så kommer man till skolan, till alla vackra, fräscha människor i vår kurs. Jag är blek med röda prickar under ögonen, och håret är flottigt och så har jag ett vidrigt skoskav så jag stöpplar fram.

Den obligatoriska svampdemonstrationen var en halvtimme (!) så vid halv nio insåg jag att jag hade håltimme till ett. Plugga? Naturligtvis började ryggen värka då, för att lata lata Malin inte styrketränat på ett längre tag.

Det är inte särskilt ofta jag blir andlös inför människors uppenbarelser. Men idag blev jag det. Som ett litet extra hånskratt för att inte glömma min egen sorgliga gestaltning av en läkarstudent i sina bästa år.

Hemma (som inte känns hemma för fem öre, avskyr är ett skarpt ord, men jag trivs verkligen inte i denna lägenheten och inser med lätt kvävningskänsla att jag nog är fast här en längre tid, möjligen kan en rejäl rensning av vissa saker göra susen, men jag tror inte det räcker ända fram) så ligger ett brev från Telia som frankt meddelar att Nä vi kan inte koppla in din hemtelefon. WHY??

Och när jag just missat bussen på Redbergplatsen och får vänta nästan en halvtimme, så ser jag på löpsedlarna att Thore Skogman avlidit. Det hälpte inte med kärlek på lasarett.

Men - trots att jag mest av allt vill ha sönder något och mina blickar försökt döda större delen av dagen, så kanske livet inte enbart en besk eftersmak av något bättre, för jag är faktiskt hon som "lyckats bli vän med en förvirrad totalt osocial filur som helst inte pratar med någon" och som "pratar med förnuft och känsla på samma gång."

Och vad spelar då ett skoskav (om än mycket smärtsamt och på väg att bli infekterat) för roll?
///M

Fredagsflams

2007-12-07T21:40:00.000+01:00

När Malin trampade fram där på skogsrundan i sina gummistövlar, redan haltande efter en kilometer (mycket intressant formation på hennes hälar, i bra stunder heter det så. Oerhört vassa och utstickande, en stark bidragande orsak till att hon alltid blir ensam i sin säng. ) poppade det upp en liten tanke i hennes hjärna som hon omöjligt kunde släppa, trots att Vikingarna sjöng om hjärta och smärta i hörlurarna. Att hon är en barnslig och omogen liten dam som ALDRIG ALDRIG kan bli en seriös doktor.

Föreläsningar med genital dermatologi och sexuellt överförbara sjukdomar. Egentligen mycket bra föreläsningar och föreläsare men Malin var mentalt tillbaka på högstadiet.
En penis i storformat på bildskärmen därframme är fortfarande oerhört roligt i Malins värld. Hon började bubbla av skratt, som vanligt, men till skillnad från högstadiet möttes hon inte av likasinnade i sin omgivning. De flesta såg uppmärksamt framåt, några sov, och en strök frenetiskt med sin gula överstrykningspenna. Men ingen skrattade.
Bara barnsliga Malin som samtidigt hade ungefär 53 sexskämt som hon bara ville ösa över sina närmaste.

Högstadiet förresten. Vad jag vill minnas hade vi ingen direkt sexualundervisning där...
Måhända att jag minns fel, eller att jag satt och ritade myror (en lite udda sysselsättning jag ägnade mig åt stor del av högstadiet. Blev duktig på att rita myror. Stormyran. Gammalmyran. Hela gänget.) , och därmed inte lyssnade.
Fast - troligen resonerade man att vid det laget visste väl alla hur det skulle gå till*, så någon direkt sexualundervisning var kanske inte nödvändigt. Och i brist på det fick man (läs killarna) dra knäppa skämt om annat på underfundiga människokroppen, minns att colon var ett epitet som gav mycket glädje i Rödeby i slutet av nittiotalet.

Så eftersom jag inte kan skratta i grupp åt penisen på powerpointbilden får all munterhet delas mellan fotografen på dermatologen (som fotograferar sjuk hud. “Vad vill du bli när du blir stor? Jo, jag vill bli fotograf. Aha, vad spännande, vad för typ hade du tänkt dig? Jag drömmer om att fotografera hudförändringar. “ På Skara VC finns en bok som heter Sjuk Hud i Bild. På riktigt. Ungefär som “Åland i bilder”. ) och författarna till vår dermatologibok, som har med den livsviktiga kunskapen i början av boken, att om alla melanocyter i en människa slås ihop till ett organ blir det stort som en sockerbit.
Allvarligt. NÅGON måste ha gjort en avhandling på det. Hysteriskt roligt.
///M

*Jag vet i af en som inte visste hur det skulle gå till.

Insikter

2007-12-06T20:02:00.000+01:00

Farmors ljusstake lyser i fönstret, och i ett annat fönster har jag min Claes Ohlsson Stjärna, som säger bzzzzz när man tänder den. (Enligt pappa glappkontakt och potientell eldfara, men det är ett smärre problem när det gäller att få till julstämning).
Julgardinerna hänger uppe och det är pyntat och någorlunda städat och jag har bakat lussekatter och pepparkakor och så spelar jag julsånger. Men det fungerar inte. Jag får ingen julstämning. Ingen sån där varm, honungslen känsla i hjärtat som vibrerar av stillhet, chokladpraliner, julklappar och närhet. (Blir kramig av runt jul, vill krama alla jag känner. Mycket underligt och skrämmande för vissa av vännerna som är vana vid en betydligt mer återhållsam Malin, inte verbalt men fysiskt. Helt plötsligt blir hon klängig och efterhängsen som en liten glad parasit. Som ett litet skabbdjur vill hon sitta jättenära, helst under huden.)

Igår när jag omslöts av Imovanes befriande dimmor (efter många många kvällar när jag vridit och vänt mig utan att kunna somna, tillät jag mig att ta till syntetiska material för att komma till ro. Att äntligen äntligen få känna sömnen komma, det är eufori. Lyckan blir aldrig mer påtaglig än så) då förstod jag plötsligt VARFÖR julstämningen inte infinner sig trots mina fåfänga försök.
För att den Stora Kärleken har blivit ex, och jag bor numera i spillran av ett förhållande. Klart som sjutton jag inte får tomtarna att dansa på bordet då.

///M

Ur Ensamhetens tankar

2007-12-03T19:16:00.000+01:00

Du hade mig kär.
Jag skulle nyss lagt allt jag äger för din fot.
Jag skulle offrat all världen mot
ditt hjärta, din famn, din kyss.

Men lycklig vår kärlek, som doldes än,
som ej band oss i ve och väl,
tills den tvinade bort, tills vi dödade den
med varandras brister och fel!

Vad glömmas kan under åren, glöm!
Lyft mig som en död ur ditt sinne!
Idag är vår kärlek en dyster dröm,
i morgon ett ungdomsminne.

Verner von Heidenstam - Vallfarter och vandringsår (1888)

Fröjda dig - det är advent

2007-12-02T15:49:00.001+01:00

När kvällen kommer kryper jag upp i soffan iförd min ovanligt dyra och luxuösa morgonrock, nybadad och insmord i någon doftande, fransk hudlotion. I bakgrunden spelar jag julsånger, och i ugnen står första plåten med gyllengula lussebullar. Lägenheten är städad från tak till golv, skåpen rensade och organiserade, fönstrena putsade och krukväxterna har fått ny jord och en extra näringsboost. Jag har hängt upp julgardiner (som jag naturligtvis sytt själv, redan i somras för att vara i god tid, som jag ju alltid är) och tänt adventsljusstaken och även satt fram några av tomtarna.

Med en stor kopp välling och en alldeles färsk lussebulle njuter jag adventsfriden och beundrar alla ljus som lyser i varje fönster.
Nog är verkligheten en subjektiv upplevelse, men så där går det såklart inte till i fröken Bergströms hem, även om hon önskar det.

Då blir det några panikartade drag med dammsugaren över golvet samtidigt som hon skrålar julsånger (För då MÅSTE det ju räknas som julstädning?) fram med ljusstaken i fönstret och så köpepepparkakor i urtvättad pyjamas lagom tills midnatt. Ben och armar är visserligen insmorda, men inte något franskt utan i Propyless från apoteket som ska lindra klåda och mest luktar sjukhus.

Precis innan hon somnar med pepparkakssmulor i sängen lovar hon att NÄSTA år, då ska hon göra en rejäl julstädning och storbaka tills första advent. Då ska hon göra på det på RIKTIGT.
Tur att det är 365 dagar tills dess.
///M

Klåda och annat som hör hudkursen till

2007-11-29T16:55:00.000+01:00

Sitter på ronden, på en liten pall i ett rum med tapeter som för tanken till sommarstuga och tvättfat i porslin. Viftar lite på tårna i mina fantastiskt bekväma crocs (har lyckats få två rejäla skoskav senaste dagarna, det ena när jag fick en sten i gympaskon när jag sprang, för inte kan man stanna när man kanske kanske slår sitt tidsrekord. Vilket jag inte alls gjorde. Det andra skavet när jag tog skogslunken i gummistövlar - så det är underbart de timmar man kan ha sina crocs på sig som inte klämmer nånstans och liksom bara FINNS) för att inte somna. Vifta vifta. Stortå till lilltå. Försöker ta en tå i taget. Det går mindre bra.
Tankarna är som vanligt på helt andra håll än de borde. Ganska mycket fokus på mina bröst för fillfället, hur suspekt det nu än kan låta. Precis under bröstet, där behåkanten går, där har jag nåt eksemliknande, som försämrats under hudkursen. Undrar varför. Som jag ger behån hela skulden för.
Det kliar vansinnigt mycket.
Jag vrider och vänder på mig och försöker diskret riva lite under behån, en manöver som inte görs diskret så enkelt. Fyrar av stora leenden när jag får underliga blickar från kursarna. Som om det vore den naturligaste sak i världen att ha ena armen långt in under tröjan, ivrigt rivandes. Klurar på om jag ska slänga av mig behån i frustration och kasta ut den genom fönstret.
Stirrar lystet på ena kursarens händer med rejäla, kraftiga naglar. Kanske man skulle fråga om han kunde...? Nej.
(Är oftast irriterad på den där gröna gubben som håller till bakom fjärde ventrikeln nu så här i adventstider, som ska föreställa mitt samvete eller bättre jag, men då och då blir jag tacksam att han/den/hon sätter upp tydliga spärrar för mitt beteende.)

Nej - jag skulle varit med på femtiotalet. Då skulle jag gått med resten av tanterna ut och bränt upp behåarna och ropat med dem "Släpp brösten fria!" Och passat på att slänga ut våra otacksamma och lata gubbar.
Behå är ett annat ord för obekvämt.

Å andra sidan hade jag missat antimykotika och kortison och femton tusen andra läkemedel om jag varit med då.
Så det är väl bara så det är - vissa får släppa brösten fria medan andra får nöja sig med svampdödande medel.
///M

Om att kalla sig löpare

2007-11-27T08:39:00.000+01:00

Till vardags är jag en ganska svart människa, inte själsligt så mycket som tidigare, men just vad gäller valet av kläder. Svart är praktiskt resonerar jag, man kan torka bort det man spiller utan att det blir massa fläckar, man kan svettas en del vilket erbjuder springturer efter bussar och spårvagnar utan att det syns och man behöver inte heller tvätta så många olika maskiner i tvättstugan. (Och så är det min enda, patetiska lilla möjlighet att se SVÅR ut, vill ju egentligen vara en svår kulturpersonlighet men jag lyckas mindre bra.)
Ibland slår jag dock till på stort och visar mig i blåa jeans, och det händer att man kan skymta cerisa sockar och FAKTISKT har jag en rödrutig halsduk (ett mönster som ofelaktig för tanken till Husmors mjöliga händer och rejält bullbak).

Men - inget av det här gäller när jag springer (läs fuskjoggar.) Då klär jag mig glatt i regnbågens alla glada färger på en och samma gång, i nyanser som skrämmer livet ur varandra där jag svettas uppför backarna. Skyller på att jag inte hittar löparkläder i svart, men det är nog snarare så att jag inte letar efter de svarta. Med ljuslila mössa och kycklinggul jacka under en lysande reflexväst älgar jag iväg i blå joggbyxor och skor som en gång varit rosa och grå men nu är en annan nyans av lera.
Tillägges att Lilla Ipoden som spelar Thorleifs fram och tillbaka för tillfället är riktigt riktigt rosa.

Igår när jag kom lufsandes blir jag helt ohyfsat omsprungen av ett gäng löpare som studsar fram. På krönet av backen står deras tränare med en klocka och skriker och hojtar "Kom igen GÖBBAR!!"
Göteborgare!
Jag sladdar förskrämt in i diket för att inte bli totalt nersprungen och håller mig i en gran medans jag tittar på löplaget som har backträning.
En gång i tiden var jag en sådan som hade en tränare som skrek på mig och tog tiden och ledde intervallträning. Visserligen var jag oftast sist (men någon ska ju vara det) och så studsade jag aldrig fram i löparskorna men jag var MED.
Fast - konstaterade jag där i diket under granen - den där Malin hade inte bara svarta kläder, hon hade en precis lika svart och tom själ. Nu springer hon mycket sämre och backarna är såå mycket tyngre, fast nu flåsar Livet bredvid henne i spåret. Och då gör det inte så mycket att hon blir omsprungen nio gånger på fem minuter.
Faktiskt.

///M

Sorg och lättnad - samtidigt

2007-11-24T21:27:00.000+01:00

Att ta avsked kan göra så fruktansvärt ont. Inte bara KAN, det GÖR väldigt riktigt ont. Och jag satt där på främsta bänken i kyrkan, med den vita kistan och alla blommor framför mig (kistan med min FARMOR i, hur sjutton gick det till??) och jag gråter och skakar och snorar ner min fina nya kjol. Trots att jag håller på att gå sönder, så börjar jag känna att en begravning med dess ritualer faktiskt kan vara läkande. Och jag inser vilken fantastisk bror jag har.
Sorgen är en läkedom.

Skönt att vara hemma och få vara liten Malin igen ett tag. Löparunda med pappa, i fulaste toppaluvan, en vit med röda renar på, på en runda jag skulle kunna springa i sömnen. Och sedan mammas kladdkaka och pannkakor. På en gång.

Idag tog far och jag på storstövlarna och gick ut för att leta julgran. Som den typiska Malin jag är trampar jag såklart ner i ett kärr efter två minuter och tio sekunder, och blir dyngsur upp till knäet. Men med novembersol, kaffe och banan i magen och en stor gul såg i handen är det inte mycket som kan dra ner humöret.
Sedan travar vi in i byns affär och en runda på Lantmännen och på båda ställena träffar vi bekantingar. Som man gör här. "Hej Malin!". Och det värmer i mig. Gott att vara hemma. Där jag faktiskt är NÅGON. Åtminstone ibland.
Och nu ikväll ligger det ett mejl från en favoritkompis i inkorgen. Som jag inte har hört av mig till på länge och vice versa. (länge för att vara oss två i alla fall.) Hjärtat blir ännu varmare.

Spartips från Rödeby: Istället för att slösa på hushållselen och ha lampor och dylikt tänt, kan man ha Pannlampa inomhus. Billiga batterier finns i storpack. Finns Pannlampa storlek mindre till barnen. Underhållningsfaktorn för grannarna är dessutom mycket hög, så detta är något jag varmt rekommenderar när det är snålblåst i börsen. Annars också för den delen.

Pannkakor nu.

//M

Präktiga tant Malin

2007-11-21T21:13:00.000+01:00

Igår blev jag och E invalda som äkta medlemmar i folkdanslaget. Det var stort. Nu är vi på riktigt. Folkdansare. Det är ofattbart många tantpoäng.
Vi stod på kö för att tvätta händerna, och en av medlemmarna (som jag TILLHÖR numera) suckade över den dåliga städningen av handfatet. "Ungdomar idag kan verkligen inte städa."
Varpå E och jag nickar instämmande och pustar lite medkännande. Ingen ordning längre.

Och sedan kommer jag hem till lägenheten som snart är sanitär olägenhet. Men det kommer jag aldrig att låta folkdanstanterna få veta. Senaste veckan har varit ganska omtumlande och jag har inte orkat ta tag i stöket, men att lägga in en kofta i garderoben ÄR ju egentligen lika lätt som att lägga den i fåtöljen? Dessutom ihopvikt för att "det ser så mycket trevligare ut."
Alltså. Egentligen är jag en mycket ordningssam och prydlig flicka. Problemet är bara att verkligheten gör att jag inte kommer till min rätt.

Som att bädda. När vanliga människor sover ser sängen något rörigare ut på morgonen. Min säng är inte igenkännbar. Helt säkert. Madrassen är halvvägs på golvet och kuddarna (fyra stycken för maximal komfort, eller bara en fix idé) ihopknölade på fyra olika ställen. Och underlakanet en hög i mitten. Båda täckena på varsitt håll, gärna på golvet. Har ni en aning hur oerhört halt ett täcke på golvet är?? Att göra i ordning detta elände tar ju halva dagen.

Visst kan jag diska efter varje måltid, om det nu vore så att jag inte kladdade ner så galet. För det mesta så äter jag fil & flaks, och fil kan vara riktigt kladdigt. Alltså måste man byta tallrik om man vill ha en portion till. Och sen kommer ju alltid fil på händerna och vips har jag fil på fem skedar till och sen.... ja, det förstår man ju att jag inte kan diska jämt. Tänk vilka uttorkade händer jag skulle få!

Nåväl, eftersom jag har kattvakt i helgen har jag röjt en del nu och det ser riktigt fint ut. Kruxet är att behålla det så.
Jag är som sagt oerhört ordningssam, men dessvärre funkar det inte för en Malin att leva ut den sidan så som Livet ser ut.

På fredag ska farmor begravas. Då är det på riktigt. Då om inte förr kommer jag att förstå att hon faktiskt är där rosor aldrig dör. Och jag saknar. Saknar så mycket.
///M

Farmor Riggan

2007-11-18T19:29:00.000+01:00

Du följde mig i 25 år, en månad och en dag. Det är ganska många år tillsammans, ett kvarts sekel faktiskt. Man hinner med en hel del saker på så lång tid, hinner bygga upp en hel skog av skimrande minnen. Som det är med minnen så betyder de oftast ingenting för utomstående, de kan antagligen inte ens förstå de djupa känslor som vissa minnen rymmer, men det spelar ingen roll. Små saker man minns som väcker en hel berättelse ur sin slummer.

För din och min skull tänker jag fästa några av alla dessa på pränt. På internet. Det du, farmor!

Niveaburkar. Ni vet, de där platta burkarna med fet kräm i. Farmor hade sådana i massor. Tomma. Hon fimpade nämligen i dem. När jag var liten, kanske tre, fyra år, så passade hon mig ibland. Då stod hon och rökte i vid husknuten, och med en tom Niveaburken på muren framför. Och Lilla Malin fick absolut inte komma i närheten, för rök är ju farligt som alla vet. Men jag tyckte att det luktade gott. Konstig redan på den tiden. Och jag smög på farmor och sniffade lite retsamt åt hennes håll. Men efter femtio år som rökare så lade hon av. Bara så där. Jag har aldrig, aldrig mött ett mera envist fruntimmer än hon.

Julgran. Det var nog det bästa farmor visste. Näst oss då förstås. Varje år högg vi gran åt henne, och för det mesta var det ett fint exemplar. Men ett år hade nog min kära pappa tittat för djupt i glöggen innan, för det var verkligen ett granspektakel som sattes i Farmors vardagsrum. Sned och vind, och mycket sparsamt med grenar, och de som fanns spretade och såg allmänt malplacerade ut. Vi fick spika fast den i väggen med ett snöre så den inte skulle välta när vi hängde på julkulorna. Men varenda år hade Farmor "den finaste granen NÅGONSIN". Så även detta år.
Farmor hade en maläten liten dansk flagga som skulle upp i granen varje år. Vi "råkade" glömma den, för den fördärvade verkligen helhetsintrycket, men henne lurade man inte. Hon kunde inte se att det var jag på tre meters avstånd, men om den pyttelilla danska flaggan saknades märkte hon det direkt.
När vi klädde granen lyssnade vi på hennes gamla skivspelare, som stod på ett ostadigt bord, så det var med mycket varierande resultat. Det hoppade och hackade, men det var julkänsla med "Två små röda luvor och en fårskinnsfäll" med Thore Skogman, även om han hängde upp sig var tionde sekund.

Farmor var mycket för att ta kort. Jag och Markus är troligen två av Sveriges mest väldokumenterade barnbarn. Fast när jag översteg 155 cm så blev korten utan mitt huvud. Farmor gav sig inte tid att se till att HELA motivet var med. Hur viktigt kan det vara? Det viktiga är att fånga situationen! Hon fyllde 85 förra sommaren, och då tog min bror försiktigt upp frågan huruvida det skulle kännas med ny kamera. (Farmors Konica tog upp ungefär 40% av handväskeutrymmet, och då hade hon ändå REJÄLT tilltagna väskor) Då spänner hon ögonen i sitt yngsta barnbarn och utbrister: Tjugofem år är väl ingen ålder på en kamera!
///M

Att. Ingeborg och Emil Andersson

2007-11-10T09:58:00.000+01:00

Så - nu är hon på väg. Ni har förstås väntat på henne ett tag?
Kanske satt ni där på sängkanten hela natten, när hon gick ner i andningsfrekvens under sex och var morfinplockig. Satt där och vakade över henne, pratade lite, pushade på henne så hon orkade säga några få ord till Gullehjärtat i Göteborg som satt ihopkrupen med telefonluren tätt mot örat.
Ville bara förvarna er, så ni hinner bädda rent och fräscha till toaletten och skaffa fram Rigmors Måste Ha Topp Fem - handväska (fullproppad med diverse ting, ungefär så att hon skulle klara sig om hon blev strandsatt i yttersta Sibirien i tre år) väckarklocka (helst två om de går att ordna) parfym (ni vet, den vackert utformade flaskan som det står 4711 på, som hon får i julklapp av oss varje år), ett rejält tilltaget sye (handarbetet ska naturligtvis vara i Blekingesöm, men det säger sig självt nästan... fast å andra sidan, man hinner väl glömma en hel del på tio år?) och så det viktigaste, en telefon( det kanske inte fungerar i himlen? Fast jag tror inte Farmor kan existera utan sin telefon, så snälla försök och hitta fram en).

Och sedan när hon kommit fram, kan ni inte ta med henne till en mataffär då så hon får gå där riktigt länge och jämföra priser och kvalité och prata med folk och låta dem höra att "såhär gick det minsann inte till när JAG hade affär!"
Men vad vet jag. Det finns kanske inte Kvantum i himlen?

Farmors Gullehjärta inser med stigande kräkkänslor att hon faktiskt hade hunnit hem och krama Farmors hand en liten stund innan den blev kall - om hon inte varit så jävla patetiskt rädd för slutgiltighet och död och att utsätta sin lilla söndervittrade själ-skärva för saker som den inte klarar av.
Feg och självisk - men hon älskar sin Farmor med hjärtats fulla kapacitet. Levande som Död.

///M

Litet söndagsinlägg

2007-11-04T19:02:00.000+01:00

Efter två veckor på internmedicinska kursen är det möjligen väl högt siktat att tro att jag ska kunna tolka EKG. Tolka är fel ord, jag menar mer att känna igen det normala. Min hjärna som aldrig förstått meningen med att förstå bilder, än mindre att minnas dem.
"Ge mig bokstäver och siffror", säger den, och den lilla gröna gubben där inne bland den gråvita massan jonglerar med versaler och gemener och rultiga siffror och levererar en förståelig mängd data till mig.

Men så kommer ju det där med bilder. Och den gröna gubben svär på franska (precis som Linus på Linjen) och försvinner med imponerande hastighet. Kvar blir alltså jag, och ångesten ökar när vännerna runt omkring utbrister "åh men så här såg ju njurtubuli ut!". Vaddå? tänker jag men skäms för att säga det högt.

Och EKG är ju inte ens bilder, bara kurvor. Ett sorts diagram.
Hur i hela friden ska jag lära mig se om det är vänstersidigt skänkelblock eller ett bifascikulärt block? Som ju verkar vara basala saker.
Jag kan inte se att det är ett normalt EKG. Skäms mycket för detta, men vad ska jag göra? Om den hopplösa lilla gubben inte vill hjälpa mig så kan jag inte tvinga honom. Bara inse fakta.
För tillfället kämpar jag hårt med att utröna om rytmen är regelbunden eller inte, och jag letar efter Pvågor i avledning 2. Ungefär som att jag försöker lära mig alfabetet, när resten av klassen läser Shakespeare. På hindi.
///M

Halvvägs minsann!

2007-10-28T20:47:00.000+01:00

Sitter med sedvanligt dålig hållning på skrivbordsstolen (som är snygg och dyr men som inte passar min rygg det minsta) och ser med illa dold stolthet på mina vita spetsgardiner som jag sytt upp med sådan finess. De är raka nedtill, och de släpar inte längre i golvet. På min nya symaskin. Samtidigt knaprar jag på mitt hembakade bröd med smak av kardemumma och kanel, och har just avslutat en storstädning av badrummet.
Så präktig att det nästan gör ont. Kanske en liten förnimmelse av henne jag egentligen vill vara.
Flickan som luktar "lyckad".

Det var en mycket trevlig sittning igår kväll, ett firande av att vi kommit halvvägs på vägen mot examen. (Rysning.) Roligt på riktigt, inte så där stelt artigt leende som en del sådana tillställningar kan bli. (ska noteras att min erfarenhet av sådana tillställningar är ytterst begränsad.) Jag har lärt mig åt vilket håll och med vem man ska skåla och jag kan prata och le och äta ganska fint och lyckas höra på ett ungefär vad personen mitt emot säger trots att ljudnivån vida överstiger det jag normalt kallar oljud.
Men. Sanningen är den att jag råkade spotta ut min lilla sipp av snapsen över min kaffekopp och efterrättstallrik. Ajdå. Och det är säkert jättekonstigt och oroande och snudd på retarderat, men jag har vid 25 års ålder aldrig någonsin druckit snaps. Så är det.

Och alla de där sångerna som hör till. Jag kan inte orden och jag vet inte vid vilken del av versen jag ska skåla med min kavaljer eller slå med knytnäven i bordet och ropa något. Suck.
Kära kompisen S har faktiskt försökt lära mig en och annan snapsvisa under våra år tillsammans, men det enda jag faktiskt minns är strofen "Satan spelar på sitt handklaver."
För att jag tycker det är något rörande över den bilden, över den lilla röda gubben med horn och svans och treudd som sitter och spelar dragspel. Han vill väl försöka smälta in i glädjeskimmer eller något.

Och därmed avrundar flickan som inte passar in sin helg med att konstatera att det viktigaste är trots allt att försöka, för även om man inte kommer hela vägen så kan man ju faktiskt komma halvvägs.
///M

En autostrada mot läkarexamen

2007-10-23T17:19:00.001+02:00

Så definierade kursledarna livet efter den internmedicinska kursen. När man väl gått genom medicinkursen, då är det bara nedförsbacke kvar.
Det klack till i mig när han sa så. Jag satt längst fram, kanske var det närheten till honom som gjorde det hela mer tydligt än om jag suttit och halvsovit längre bak, och hade nyss svept en kopp kaffe så kanske var mina sinnen på helspänn, men det blev lite oroligt i magtrakten.
Läkarexamen?

Naturligtvis har jag rent förnuftsmässigt insett att det kommer att bli så om jag slutför mina elva terminer, men inte mer verkligt för mig än en ytterligt abstrakt tanke i skimrande blått.
Och så säger han det. Verbaliserar MÅLET - bara sådär, en måndag förmiddag i oktober, som om han just klargjort vad det blir för något till lunch.
För att senare tillägga att kursens mål är att vi ska reda oss på AT. Käre värld. AT??

Antar att många i kursen bubblade lite av VILJA där, att få sätta igång, bli PÅ RIKTIGT. Hos mig kom min lilla gröna gubbe (en liten Malin som bor någonstans i området kring hippocampus, sover mest och kan inte sägas vara mitt Samvete, liknar Linus på Linjen och har ingen tydlig uppgift egentligen) fram och viftade med en flagga där det stod ALLVAR på.
Och under det ångest skrivet i kursiv stil.

En av kursledarna påminde oss idag om vikten av att ha en rik fritid. Efter två dagar på internmedicin undrar jag trött : HUR ska jag orka ha en rik fritid??
Suck. Kandidaterna var nog bättre förr.
///M

På andra sidan 25strecket...

2007-10-21T20:07:00.001+02:00

har jag nu kommit ut. Lite ångest kanske, jag var ju alldeles nyss nitton, så hur kunde detta gå till? Men jag har nog egentligen inte funderat speciellt mycket på det, på mina första tjugofem år och på mina nästa och på sådant som jag kanske borde klura över. Jag blir äldre, det blir alla, vad är alternativet?

Åkte hem till staun för att fira och plugga inför tenta. Som väntat gick det inte särskilt bra med pluggandet. Jag satt mest och vred på mig, ont i ryggen (måste ta tag i det här med styrketräningen, men det är så erbarmligt tråkigt. Men ännu tråkigare att ständigt ha ont i lilla krokiga ryggen.) och okoncentrerad. Rev ut alla papper och började gå genom dem, ritade på dem och satte matchande klistermärken på dem. Men inte mer.
Hur som helst - nu är tentan skriven - och det finns värre saker än brist på pluggmotivation.
Mycket trevlig eftermiddag efter tentan. Sushi och fika med kompisarna, och sedan en tur på stan K. Jag älgade fram i fotriktiga skor, och var lättad efter tentan och kände hur fina vänner jag har och hur lycklig jag är över att jag hittat dem, och blev nästan sentimental. Ville ta dem alla i famn, helst samtidigt, och krama dem hårt och be dem att alltid vara vänner med mig och att fortsätta fylla de där svarta hålen i själen som hånskrattar inuti.
Tack och lov fungerade mina spärrar även den dagen. Annars hade jag väl fått enkelbiljett till hospitalet.
Får så konstiga känslostormar ibland. Psykinsuff?

Väl hemma började jag storgråta när jag hörde SvenIngvars sjunga Fröken Fräken. För den är ju såååå vacker. Snyft snyft. Så fint budskap. Gråt gråt.
Psykinsuff X 2.

I morgon ska jag börja internmedicin.
Tur att det finns så stabila och rediga människor som jag på läkarprogrammet - det känns betryggande.
//M

Vad gjorde jag där?

2007-10-12T14:23:00.000+02:00

Jag vet inte vem som blev mest förvånad, jag eller kompisarna att jag dök upp i skolan idag, och dessutom med nytvättat hår. Till och med dusch på morgonen - undrens tid är ej icke förbi.
E på ena sidan, K på den andra.

E sitter avspänt tillbakalutad, blicken fäst på föreläsarna, dagen till ära Herr Antibiotikaexpert och Fru Resistensexpert. E ser ut att riktigt suga in allt de säger*. Händerna vilande i knät. Det surrar i mitt huvud, orediga tankar och fantastiska formuleringar som jag egentligen borde ropa ut, men som tur väl är har jag ett inre kontrollsystem som kontrollerar sådana egenheter. Sneglar på E igen. Om jag kunde också... kanske. Fokuserar på Herr Antibiotikaexpert. Försöker sitta helt stilla. Han använder uttrycket "fjäder i hatten" två gånger. Tillräckligt för att jag ska tappa fattningen, speciellt då K väser "Det var andra fjädern för idag!"
Helt plötsligt är vi publik i en TVshow, Herr Antibiotikaexpert är inbjuden av Fru Resistensexpert för att betygsätta sjukhusens antibiotikaanvändning, ju mindre desto bättre. Tre Fjädrar att dela ut. Spänningen är olidlig. Vilka tre lyckliga ska få den åtråvärda utmärkelsen AntibiotikaFjädern??
Skrattet bubblar i hela mig.
Petar lite på K. Klottrar på hennes block för att störa lite. Hon ser inte riktigt lika koncentrerad ut som E, men man vet ju aldrig. Hon har just klargjort för mig schemat för det närmsta året samt vilka olika grupper vi alla hamnat i - utantill.

Så är det plats på scen för Herr Retrovirus som ska klargöra praktiska detaljer inför tentan. Ett färgat blad på bänken åt gången. En färg för varje fråga. Ta blad från vänster, lägg ner till höger. Han tar om det ett par gånger. Så att det inte ska förekomma något elaborerande. Det är så mycket elaborerande nuförtiden.
Undrar om det är någon diskrepans mellan elaborerande, och hederligt vanligt fuskande?
///M

*'Det gör hon inte. Hon tänker på Fattiga Riddare. Bröd doppat i pannkakssmet.

Ynklighet

2007-10-11T10:11:00.000+02:00

Stor kopp té med Liptons Voyage som K lärde mig att dricka under tentapluggandet i anatomi. Katterna rusar omkring, verkligen rusar. Piper lite, biter i något, slåss lite och så galopp igen på det otäckt fula golvet i lägenheten. Brun obehaglig färg som aldrig ser ren ut, hur mycket jag än gnider och gnor med vatten och Ajax.
Diskberg i vasken. All ren tvätt från gårdagens infall av tvättstugebesök prydligt ihopvikt i en stor kasse med dödsskalle på. Men inte inlagd i garderoben. För att jag är så hopplöst lat.
Blommorna vissnar för att jag inte vattnar dem. Tror barnsligt på mammas "bästa sättet att hålla liv i svärmorstunga och orkidé är faktiskt att glömma bort dem. De är så känsliga för övervattning." Jo, det är säkert sant för alla andra. Men inte för mig, som verkligen GLÖMMER blommorna på riktigt. Alltså jag ser dem och så, men tycker att jomen jag vattnade ju häromdagen. Häromdagen är i mitten av augusti.

Jag kan inte ens skylla på att jag är mitt inne i en intensiv tentaperiod. Visserligen är jag det, men den är inte särskilt intensiv för min del. På sin höjd lyckas jag få till tre timmars plugg på en dag, resten av tiden tänker jag att jag borde nog plugga men gör istället ingenting. Ingenting som i eftermiddagsslummer, spela lite meningslöst dataspel, stirra på höstlöven.

Stackars stackars lilla Malin. Som pluggar det hon faktiskt vill. Som har ett någorlunda trivsamt hem, husdjur, vänner som bakar till henne, som ringer henne och som bryr sig, familj och pojkvän. Som har mat så hon klarar sig, pengar så det går runt, som är ganska frisk och som kan bestämma över sitt liv i stor omfattning. Ja, stackars henne.
Klart hon inte har någon energi kvar att plugga eftersom hon gnäller så mycket.
Stackars liten.
///M

Idyllen som försvann

2007-10-08T21:03:00.000+02:00

BLT 8 oktober 2007.
Äsch, patetisk rubrik. Rödeby har aldrig varit någon idyll - inte mer än någon annan liten ort i Sverige. Men det är ändå det ställe jag växte upp på, den plats på jorden som betyder allra mest för mig, och kanske tyckte tolvåriga hästtjejen Malin bakom sina rosa glasögon att det faktiskt var en idyll. Jag menar, hon bodde i fint hus med kärnfamilj och lilla katten, mormor och morfar i huset bredvid, och skolan gick bra och kompisarna var "världens bästa" åtminstone ibland.
Att en del av klasskompisarna inte kunde följa med på utflykter, eller att deras föräldrar inte dök upp på några föräldramöten, ja det var ju bara så det var. Inget konstigt med det.
Att A delade ett litet rum med sina två systrar i en trång lägenhet, och att hennes mamma kom hem med en ny karl varje lördagskväll efter dansen på Eringsboda Brunn, det var mer ett faktum än ett problem.

En gång sov Malin över hos F efter ett disco. Även F var skilsmässobarn sedan många år, precis som de flesta av Malins kompisar, och Fs mamma satt i köket och drack vin. Hon sluddrade lite och var mer skämtsam än vanligt. "hon brukar bli sån när hon inte vet om hon får fortsätta på jobbet eller inte" förklarade F för henne i mörkret senare.
På morgonen hämtade Malins mamma och pappa henne. De skulle ut i skogen och hugga julgran. Fs mamma sov till eftermiddagen. Det blev ingen julgran det året heller.

Vad jag menar är, att det finns så mycket frustration och ilska och vanmakt hos människor. Människor som är utlämnade, som inte får några jobb, som slåss mot myndigheter, som inte får gehör någonstans. Det är min alldeles personliga bild men det känns som att i Rödeby med omnejd bor många sådana människor. Det finns inga jobb. Utbildningsnivån är låg. Det ligger liksom ett moln av hopplöshet över byn.
Och ändå vet jag att många av människorna kämpar. Med hela sin själ och existens, de vill så mycket. Men det är så svårt om man måste stånga pannan blodig varje gång.
///M

Som bomull för själen

2007-10-04T17:57:00.000+02:00

Kanelbullens dag blev en bra avslutning på avdelningsveckan. Ibland behöver man kanelbullar mer än vanligt helt enkelt.

Finns en blödande ros
i världens stora trädgård.
Bryt den åt mig,
kära mäster.
Jag vet ett hjärta i otakt med hela världen.

Jag vet ett bröst
i pansar tvingat in.
Där fäster jag rosen
och allt blir bra.
Visst blir allting bra.

Olof Lagerkrantz

///M

Kulturdosen -07

2007-09-30T18:13:00.000+02:00

I lördags morse gjorde jag mitt bästa för att se ut som en riktigt svår kulturpersonlighet innan jag och kompisen J gav oss iväg till årets bokmässa. Lyckades inte hela vägen, men jag var helt klädd i svart och antog en fundersam, djup min lagom till spårvagnen stannade vid mässan. Årets tema var "Estland". (av detta märkte jag ingenting förutom en stor svart pelare mitt i mässhallen där det stod Estland med vita bokstäver.)

Runt omkring en diskuteras böcker och författare, och jag märker till mitt förtret att jag inte alls hänger med längre. "jaså, har det kommit en ny bok av Nesser?" Senaste året har jag sanningen att säga inte läst speciellt mycket skönlitteratur, utan hängt i skolböcker och kompendier (och naturligtvis en del på internet och vid TVn, men det hör inte hit just nu). Så jag funderade på att berätta för folket det nyss kommit en ny fysiologibok på svenska, mycket het enligt vissa kretsar. Samt att jag gillade Netter´s dadaistiska vinkling i klassikern "Atlas der Anatomien des Menschen", medan jag tyckte att Abbas "Pathologic basis of diseases" inriktning på magisk realism var stundtals svår att ta till sig. Jag avstod.

Istället gick jag på ett seminarie om erotiska litteraturens vara eller ickevara. Visste inte ens att det vara en egen genre, men det var det. Satt där med insatta kulturtanter som alla läst "när jag smiskade hembiträdet" med stor behållning, och bet nervöst i min kexchoklad. Men efter ett tag när jag vant mig, så blev det mycket intressant. Bland annat diskuterades gränsen mellan erotik och pornografi, och varför vi i Sverige som ska vara så öppna och frigjorda inte på 2000talet har en egen hylla för erotisk litteratur i bokhandeln. Vilket man har i de flesta andra länder.

Kvällen avslutades med rödvin (försökte verkligen, men den sötsliskiga xider var mer lockande fast det låter mer kulturellt att sörpla rödvin) och "Gnuernas vandring" på TV. Tills gnuerna började frusta och blev brunstiga och parningssugna. Då hade vi fått nog med erotik och bytte program.

Och så två avsked på samma dag.
Doktorn ordinerar en stänkare eller två till sängdags.
///M

Två ugglor i skogen

2007-09-27T19:24:00.000+02:00

En liten pärluggla och en stor berguv. Tillsammans på väg någonstans, på en krokig och stenig stig.
Jag skulle nog vara en uggla om jag vore ett djur. En svårmodig uggla som sitter högst upp i en trädtopp, naturligtvis i en mörk och dyster barrskog. På dagen sover jag, och på natten sitter jag där och hoar ibland, och skrämmer vettet ur mörkrädda människor.
Men framförallt kan jag sitta där och fundera och analysera, och reda ut saker och ting i lugn och ro.
Troligen kommer jag väl att ramla ner från den där högsta trädtoppen, eftersom jag även som uggla säkert skulle vara precis lika klumpig som människa, och störta ner bland barren och mossan. Och så får jag ligga där och förbanna livet istället för att reda ut världsproblemen.
Suck.
///M

En vanlig tisdag

2007-09-25T15:17:00.000+02:00

Jag älskar verkligen människorna på labbet. I föreläsningssalen står de och ser nästan skyggt på oss, med sin vita labrock med gul krage och muddar på ärmarna som en sorts rustning och skydd mot hela världen. Väldigt många av dem är liksom grå, har ingen direkt färg i varken ansikte eller hår, och rösten är ofta entonig.

Föreläsningen går antingen mycket sakta eller mycket fort, och hela tiden skickas en sorts misstänksamma blickar upp längs raderna som om de verkligen förstår att vi inte sitter i extatisk glädje och förväntan över den fantastiska mikrobiella världen, men tänker samtidigt att vi tids nog kommer att straffas för vår likgiltighet.
Och så går vi ner i labsalen. Och den grå människan förvandlas till ett sprudlande energiknippe. Händerna med agarplattorna nästan darrar av återhållen glädje, och labanvisningarna går med sjungande tonläge och vackra ord.

"Det här, det här min absoluta favoritbakterie" säger en av dem och blir lätt blank i ögonen när hon skickar runt sin lilla skyddsling som vilar på agarplattan. "Den luktar.... som smultron."
Och vi ska alla lukta. Och vi ska alla se. Njuta. För det här med bakterier, det är liksom själva meningen med livet.
Som sagt. Jag älskar människorna på labbet.
///M

Lycka är en 740 med flames

2007-09-22T23:10:00.001+02:00

Det konstaterade jag och kursaren E när vi väntade på bussen till Kampenhof (varför döper man en busscentral till Kampenhof? Får lite nazi-tyskland vibbar). Då gled en volvo 740 uppför backen, med flames på sidorna. Och vi blev båda nostalgiska, och mindes oss tillbaka till vår ungdom i små städer på sydsvenska landsbygden, där den högsta lyckan verkligen var en bil med flames på sidorna. Helst en volvo. Med dubbla förgasare.
Nåväl, i år blir jag 25 och ungdomen är ett minne blott.
Eller.
Åtminstone är den ungdomliga energin borta. (Hade jag någon sådan? Jag när den illusionen i alla fall.)
Fast det konstiga är att jag är pigg som en liten lärka så fort det är TV&godisdags. Men när jag slår upp infektionsboken och tar fram anteckningarna, som jag så duktig färglagt i regnbågens alla färger (för alla timmar jag lägger på att måla celler och parasiter i matchande färger kommer jag att ha igen när det blir tid för tenta), då är jag lika trött som en 102åring med dubbel sepsis.
Hur förklarar man det?
///M

Huvudvärk och nostalgi

2007-09-15T22:44:00.000+02:00

Sitter här med huvudvärk (som jag haft hela kvällen, så jag kom aldrig iväg till lådvinskvällen hos F. Känns som jag blivit sjuk varje gång jag blivit bjuden dit. Hoppas han inte ger upp på mig ännu....fast jag känner mig som en såndär tråkig typ som säger att hon ska komma, men sen inte gör det. Gillar inte sådana typer.) och fipplar oengagerat med datorn. Då och då tar jag en sväng till köket och glufsar lite godis, och stannar till vid sängen och kelar med kisarna, men för det mesta sitter jag här och bygger på min nördstatus.
Och så lyssnar jag på dansband (som om det inte räcker med det övriga. Nåväl, alla kan inte höra till samhällets coolingar. Då hade de ju inte varit speciellt coola.) Och då kommer en av Sten & Stanleys sånger och helt plötsligt badar jag i ett hav av nostalgi.

Jag åker tillbaka ett antal år, och jag kör i pappas Volvo mot Knösö där bästa vännen S bor. Och jag svär över den smala vägen till hennes hus och till den omöjligt lilla vändplanen, där man definitivt inte kan svänga runt om man är det minsta osäker på bilens svängradie. Vilket jag förstås är, eftersom det är så TRÅKIGT att lära sig sådant och där lyssnade jag inte mera på handledaren pappa. (Något senare grävde vännen S pappa upp vändplanen och gjorde den större och skapade därmed Knösörondellen. Vilket absolut var nödvändigt om S skulle få mer besök av mig.)

S har bakat kladdkaka, och vi dricker vårt dåvarande favoritvin Dreams, och vi tittar på film och lyssnar på LPskivor. De dansanta föräldrarna R och S är också hemma, och när vi lägger Sten & Stanley plattan på spelaren så buggar de loss i vardagsrummet. Jag som sliter på mina första buggsteg på nybörjarkursen tittar beundrande på dem och tycker de är såååå samspelta.
Jamen så har vi ju varit gifta i över 20 år, svarar de och skrattar. Och jag kryper upp i soffan med mitt vinglas och tittar på dem och undrar om jag nånsin kommer att vara gift med någon i 20 år.
///M

"Att skriva en bra remiss"

2007-09-13T14:10:00.000+02:00

...är nog den fras som mest frekvent upprepats under infektionskursen och det som jag också börjar drömma om på nätterna. Då har man lyckats med inlärningsprocessen som lärare.
Personalen på lab verkar mycket bittra över alla undermåliga remisser som skickas in från klinikerna och har nu beslutat att stoppa problemet i sin linda (eller mota Olle i grind, som jag hellre säger eftersom jag älskar sådana uttryck) genom att genomföra den största "Vill du ha ett bra svar? - Skriv en BRA remiss" kampanjen i universitetets historia för de ännu någorlunda oförstörda kandidaterna.

Har vandrat runt på mikrobiologen idag iförd labrock märkt "Fredrik" och tittat på olika arbetsplatser. Som den oförbätterliga människa jag är tänkte jag stanna i sängen ett par timmar extra idag, men så mindes jag den utlovade fikan på mikrobiologen och var därför på fötterna och påklädd inom fem röda sekunder. (Nja inte riktigt så fort men det lät fint i texten)
Fikan blev dock fyra minuter lång på grund av förseningar, så lite bitter borde jag vara. Men man kan inte få allt. Vissa dagar räcker det långt med gratis kaffe och vetebröd.
///M

Utlåtande

2007-09-10T18:25:00.000+02:00

Ny skolvecka inledd. Kändes som en oerhörd massa timmar med föreläsningar om luftvägsinfektioner, men jag antar att det bara var fyra. Med mig hem har jag en papperslunta som jag ska gå genom - någon gång. Har börjat färglägga handoutsen och rita små mönster runt bilderna. Räknas som pluggande, inte sant?
Har så ont i ryggen - som den halvdoktor jag är diagnosticerar jag mig som en inflammation i trapezius (eller nånstans runt om) och ordinerar Voltaren T 25 mg * 3, i fem dagar.
Gärna sängläge, helst inget skolarbete, det har visat sig att symtomen kan förvärras av alltför ihärdigt tankearbete. Inga restriktioner vad gäller godisintag, ju mer desto bättre brukar vi på kliniken resonera.
Återkom om symtomen inte blir bättre eller om de skulle förvärras.

Bara att lyda alltså. Vem vågar säga emot en doktor?
///M

Skräck

2007-09-09T14:43:00.000+02:00

Börjar man bli gammal när man finner att man hellre spelar på chokladhjul (fast man inte vinner EN ENDA GÅNG) än åker karusell?
Besök på Liseberg i helgen tillsammans med A och M, mycket roligt och fint väder, men man kan inte undgå att tanken ovan väcks.
Visst åkte jag några karuseller, men då hade jag ångest hela kötiden och stod och trampade nervöst i mina fotriktiga löparskor. Och såg på barn. Små barn som helt opåverkat åker den ena rysligheten efter den andra.
Jag tycker Pariserhjulet var otäckt. Fin utsikt? Javisst, om man tittar på den.
Å andra sidan så hisnar jag i nedförsbackar på cykel. Så egentligen är jag väldigt modig som ens följer med in på Liseberg. Och dessutom köper åkband. Veckans guldstjärna går till Malin.
///M

Laddad?

2007-09-05T19:08:00.000+02:00

Tänk om man kunde göra med mig som med min eltandborste. Sätta mig i en laddare när jag börjar bli lite trött och seg. Och så står jag där över natten och blinkar blått ljus och på morgonen är jag fix och färdig, full med energi.
Mycket trevlig pluggstund hos S, med sååå god blåbärspaj, och vi fick gjort en massa också. Och väl hemma igen ska jag då fortsätta på pluggandet. Men det GÅR INTE. Gör bara annat hela tiden. Och hittar ingen som helst motivation. Den kom till mig en stund, eller i alla fall Motivationens avlägsna kusin från landet (som ingen i släkten talar om) en stund idag på grupparbetet och hos S. Antar att den inte klarar av storstaden så bra. Borta är den i alla fall.
Testar en kvällspromenad och ser om jag lyckas hitta den igen.
///M

Ett nytt hem

2007-09-02T20:31:00.000+02:00

I morgon får min lillebror tillgång till sin lägenhet. Min lilla lilla bror ska flytta hemifrån. Visserligen inte så långt, men ändå flytta från mamma, pappa, Tusse och sin barndom. Konstigt.
Jag flyttade hemifrån ganska sent, det var i januari -04, jag var 22, och jag hade bestämt mig för att plugga fysik i Lund i väntan på antagning till läkarprogrammet. Hittade en lägenhet i Teckomatorp, av alla ställen, och tyckte att en halvtimme med tåg till Lund är ju optimalt och det fanns ju både ICA och en kiosk. Lägenheten var inte särdeles fräsch, snarare alldeles vansinnigt smutsig och nergången och när jag kom dit för att titta på den satt tre ungdomar i soffan och rummet var fullt av rök från deras vad det nu var dom rökte.
Men jag skulle ha den, punkt och slut. Och det blev IKEA och flyttsläp och storstädning gånger fem men slutligen såg den faktiskt ut som ett hem. Min lägenhet.
Första natten sov dåvarande pojkvännen D hos mig. Sedan skjutsade han mig till Lund där jag skulle gå på upprop. Vi letade upp lokalen och pussades hejdå och jag vinkade av honom. Milde himmel, jag har aldrig, aldrig känt mig så övergiven som när han körde hem därifrån. Varken tidigare eller senare.
Upprop och introduktion och lite nollningslekar, och så var det slut för dagen. Och det var så mörkt när jag kom ut från skolan. Jag hade ingen aning om vilket håll tågstationen låg åt. Helt lost i Lund. Irrade omkring ett tag, grät lite och frös och kände mig mycket eländig.
Slutligen tog jag mig hem, till en tom, mörk lägenhet på den skånska landsbygden och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Ensammast i hela världen.
Mobilen gick varm, jag ringde och grät och snorade till D, mormor & morfar, mamma & pappa, farmor, H, alla som jag stod så pass nära att jag kunde erkänna hur illa det faktiskt var.
Och - klockan halv fyra samma natt kommer mamma och pappa från Karlskrona och tar hand om sin lilla, lilla, ensamma och olyckliga dotter.

///M

En underbar förmiddag

2007-09-01T20:50:00.000+02:00

Det hade jag idag. Efter kaffe och vinbärspaj på balkongen, där jag lyckades få fem fräknar i pannan av solen, tog vi ut våra små katter i koppel för att undersöka skogen häromkring. De var jätteduktiga, skuttade bredvid oss, åtminstone ibland, och solen sken och luften var klar och det var tyst och det doftade skog.
Men - efter en enda vecka på termin sex känns det som jag gått trettiotre, och jag är skoltrött och jag undrar vad jag egentligen håller på med. Vill jag verkligen det här?
Antagligen så vill jag det. (Det har jag ju ALLTID velat typ, i alla år, hur klyschigt det än låter) så på ett plan vill jag såklart slutföra det här och börja arbeta som doktor någon gång någonstans. Tror jag.
Så alternativet är då uppehåll. En termin eller ett år. Men jag är inte så modig att jag gör det. Tycker det innebär för stor förändring, rädd att jag kommer att ångra mig, vill bli klar så fort som möjligt. Och vad skulle jag göra? Jobba? Resa?
Det är mer lockande än jag vill erkänna.
Hur som helst - infektionskursen ska avslutas först och främst. Under tiden får jag leva på sådana här underbara förmiddagar och hoppas att det räcker hela vägen fram.
///M

Kämparviljan hallå....

2007-08-28T21:07:00.001+02:00

Det fanns en tid, för inte alls länge sedan, när höst och skolstart innebar glädje, förväntan och kämparglöd. Jag var taggad till tusen, älskade att vardagen var tillbaka (är en mycket tråkig människa, har åtminstone en del tråkiga drag i min personlighet), att få träffa alla kompisarna igen och framförallt, få börja PLUGGA igen. Utmaningar. Kunskap och betyg som skulle ta mig framåt, framåt mot ett redan då utstakat mål.
Men nu känner jag inget alls av det där. (Förutom kompisbiten då. Det är fortfarande lika roligt att återse vännerna, även om vissa "försvunnit" p.g.a. studieuppehåll och liknande.)
Skolan känns tung och tråkig. Det känns stressande på ett nytt sätt, för att jag glömt saker jag förväntas kunna. Tidigare har jag kunnat slå mig till ro med att ämnena återkommer, men nu är jag framme där de faktiskt inte gör det. Basala kunskaper ska sitta nu. Sitta i ryggmärgen, som den tyska grammatiken gjorde en gång i tiden.
Jag förstår inte hur jag ska orka lära mig allt nytt, hitta förståelse för det och samtidigt repetera det gamla.

Det har bara gått två dagar på den nya terminen.

Slutet och början

2007-08-26T22:34:00.000+02:00

Jag vet inte hur det gick till, men i morgon börjar ny termin och sommarlovet är oåterkalleligt slut. Det långa sommarlovet.
Sommarlovet som jag ägnade åt att jobba på ett äldreboende - där jag trivdes så pass bra att jag faktiskt lite lätt övervägde studieuppehåll för att arbeta.
Sommarlovet som regnade bort - i år var jag inte ensam om mina blekvita spiror.
Sommarlovet som jag blev med kattungar - eller hur man nu ser på det hela.
Sommarlovet som jag fick vara med om två bröllop - med fina skor på det ena och fotriktiga Ecco på det andra.

I alla fall - slut är det.
Nu börjar hösten, och med det mitt liv som sambo. Ett steg i livet, ett steg som jag känner mig redo för men inte kan säga just nu om det är rätt eller fel. Fast vet man någonsin det förrän efteråt? Hittills har det gått bra, vi har bott ihop en vecka nu, vilken vi ägnat åt att fixa ordning lägenheten från bittida till sent, så vi har väl inte orkat bråka med varandra antar jag...
Vi gör som vi alltid gjort. Tar en dag i taget och pratar med varandra.

Som den oförbätterliga människa jag är har jag naturligtvis glömt bort att gratulera min kära vän E på hennes födelsedag idag, fast jag har haft det i bakhuvudet.
Stor kram och grattis till dig! Om du växt upp med radio Blekinge hade jag kunnat tillägga:
Mormor, morfar, farmor, farbror Egon, Sacko och katten gratulerar, och morfar hälsar också. Spara en bit tårta för ikväll kommer vi.
Men eftersom du inte har gjort det så blir det inte alls lika roligt för dig som för mig.
Vi kan skratta ihop ändå.

///M

På riktigt

2007-08-02T11:22:00.000+02:00

Jag var där. En medvetslös man, blåsvart i ansiktet, och gråtande och skärrade anhöriga runt omkring. Att känna efter pulsar och hjärtmassage - inte alls lika spännande och självklart som när man lär sig HLR på skolan. Inte det minsta.
Riktigt skakiga ben efteråt. Och det gick åt skogen för honom i alla fall.

Myter om Malin

2007-07-12T21:09:00.000+02:00

Med sommaruppehåll från skolan, hemmaboende hos föräldrar och med nytt sommarjobb har det faktiskt blivit dags att dra fram några seglivade myter om Malin i ljuset. Vad är egentligen sant och falskt?

1. Malin tycker inte om grädde i några former och kan inte tänka sig att inta det.
En skvätt kaffegrädde i kaffet på morgonen kan rädda en hel dag. Tog fel en morgon på jobbet, grädde istället för mjölk. Var nästan en utomjordisk upplevelse. Se upp snart ger Malin sig på sockerskålen.

2. Malin skulle AAAALDRIIG trivas med att jobba med gamla människor. Hög äckelfaktor.
Ja, ibland luktar det illa. Men att ha fått ett glittrande skratt från en inåtvänd Alzheimerspatient överstiger alla otäcka lukter i hela världen.

3. Malin äter inte vaniljhjärtan. Blurk.
Mm, men när hon väl övertygats att smaka så var det ju riktigt gott. Riktigt väldigt mycket gott med vaniljhjärtan.

4. Malin uppskattar småprat på tåget med grannen bredvid.
NEEEJ inte om småpratet ifråga ALDRIG tystnar och pågår med oförändrad styrka från Göteborg till Emmaboda och handlar endast om grannens förträfflighet inom alla områden och grannen ifråga halvhänger över Malin så hon slutligen ser ut som lutande tornet i Pisa och drömmer febriga drömmar om morfinsprutor rakt in i trapezius muskeln.

5. Malin packar alldeles för mycket saker när hon ska resa.
Jadå det gör hon. Men lagom till Hannas bröllop inser hon detta och resolut lämnar finskorna hemma. Hur viktigt kan det vara med skor på ett bröllop? Som hon alltid sagt, bättre ett extra par finskor i Blekinge än ett par i Göteborg när man verkligen behöver dem.

/M

Sommartorka

2007-06-28T23:20:00.000+02:00

Lite semester från bloggandet...

///M

Kittens

2007-06-13T23:32:00.001+02:00

Fascination

2007-06-11T20:12:00.000+02:00

Tre riktigt varma svettiga dagar i en alldeles för varm lägenhet, men nu har vi fått någorlunda ordning - d.v.s. vi har packat upp alla flyttkartonger (med viss modifikation, men jag inbillar mig att ALLA är uppackade, känns bättre så), placerat ut möblerna där de ska vara samt fyllt källarförrådet till brädden. (Och då är PPs gamla källarförråd ännu inte tömt. Men det väljer jag att inte tänka på.)
Så jag lämnade ett hett Göteborg med svetten rinnande nedför ryggen med tre nya pocketböcker till att förströ mig på tåget, och anlände till ett något svalare Karlskrona. En grad eller två.
På bussen hem satt jag, min vana trogen, och spejade och lyssnade på folk omkring. Vet inte varför jag gör så, antar att det klassas som en ful ovana, men folk kan vara riktigt fascinerande och dessutom hungrar jag efter lite redig blekingsdialekt.
Dagen till ära hade Blekingetrafikens nya tidtabell kommit ut på bussarna, redo att tas med hem och beskådas till kvällskaffet. Paret (nja tror inte att det var ett par på det viset, men de kände varandra, och de brukar sitta bredvid varandra, har åkt med samma buss sedan jag började gymnasiet och säkert längre ändå) framför mig satt och tittade i den nya tidtabellen och lyckades verkligen hålla igång ett samtal om denna tidtabell tills jag steg av efter en halvtimme.
Visserligen upprepades fraser såsom "maarrkligt", "kuuunstigt", "nae, den turen äee indraun" ett antal gånger, men jag är imponerad. Tänk att kunna prata om en tidtabell så länge. Och egentligen inte tidtabellen - utan mer det faktum att den kommit ut och att den fanns i två upplagor, en liten och en stor. Att man nog inte behövde den lilla eftersom dess information återfanns i den stora, men tänk ändå vad bra att den var så liten och lätt att ta med sig, även om den inte innehöll de turer man åkte. Man vet ju aldrig när man kan behöva använda sig av stadstrafiken, vilken den lilla tabellen innehåller.
Och de drömde sig tillbaka till gamla tiders tidtabeller, tänk hur den såg ut 1996, var det inte då vi fick den inplastad? Och på det gamla goda åttiotalet när tabellerna kom i brevlådan! Nu får man minsann hämta dem på bussen. Och färgerna - är inte de nya för året?
Till detta ska tilläggas att bussen rattades av en förare som missat det faktum att han körde buss och inte folkrace - så vi övriga passagerare satt mest och höll i oss och fruktade för våra liv och struntade blankt i tidtabeller och liknande jordiska ting - medan samtalet framför mig fortsatte och fortsatte.
Det är imponerande.
///M

Och så blev det sommarlov

2007-06-07T14:20:00.000+02:00

I fredags skrevs sista tentan på termin 5 - tänker inte ägna den mer uppmärksamhet än så här tills jag får reda på resultatet.
Sedan var det flytt... Hade hjälp av några trogna krigare, som bar och slet och svettades och körde flyttbil och städade och packade... trots att det var jobbigt för oss alla så hade vi roligt ändå... Till hösten hoppas jag kunna bjuda krigarna på en god middag i vår nya lägenhet, när vi kommit i ordning och sakerna börjar falla på plats.

Vi lyckades också:
1. Få 1200:- i böter för att vi ställt flyttbil och personbil utanför huset när vi lastade av. GAARH!
2.Bli utskällda av en arg gubbe på våning 3 i mitt gamla hus för att vi pratade och hördes efter klockan 10 på lördag kväll. Näej. Vi är inte riktigt kloka, eller hur.
3.Dr Kindberg och jag körde genom Lundbytunneln tre gånger, Tingstadstunneln en gång, på Öckeröleden x antal gånger innan vi fann vår väg från Hisingen till Frölunda. Hopplösa Göteborg säger vi båda två. Ingen logik i vägnätet.

Jag har hälsat på våra små kisar, som inte längre var råttor utan små tingliga kattungar som var helt bedårande. Bilder kommer när jag har löst vissa tekniska problem (läs "när PP ordnat med datorn")

///M

Slö, reagerar på smärta

2007-05-31T19:10:00.001+02:00

Det är få saker jag vill mer än att sova när klockan är sex och det är morgon. Inga saker alls tror jag. Tack och lov att spårvagnarna går så pass ofta, då finns det en rimlig chans för mig att komma i tid, vart jag nu ska.
Min vision om lugna morgnar med kaffe, gröt och Nyhetsmorgon, dusch och både schampo och balsam, vara medveten om vilka kläder jag tar på mig, och så bädda sängen - ja de morgnarna är en utopi. För varje år som går hamnar de allt längre bortom min horisont. Jag är inte en menad att uppleva dem.

Något bitter efter två ytterst stressiga morgnar, där jag dessutom ska hoppa över flyttkartonger och leta efter saker som jag redan packat ner nånstans fast glömt det. (Vem packar ner ALLA sina tallrikar, flera dagar innan själva flytten? Jo, det gör jag. För ingen har väl dött av att äta på servetter? Tja, fil & flaks ställer till en del problem. Men men.)

Lånade en bok av kompisen F för länge sedan (pinsamt länge sedan) och igår hade jag den i väskan när jag satt på spårvagnen och halvsov. Vet inte hur den hamnat där, skyller på det allmänna kaos som just nu råder i mitt liv, men jag började läsa den. Och fann att den var så bra att den vanligen långtråkiga spårvagnsfärden försvann i ett nafs.
Bra att det tog ungefär två år att upptäcka det. Man ska inte hasta fram saker.

///M

Kommer inte på någon rubrik

2007-05-28T17:17:00.000+02:00

Fem futtiga dagar kvar till sommaruppehåll. Fyra, om man räknar bort dagen idag (vilket jag inte vill göra riktigt ännu eftersom det enda vettiga jag uträttat hittills består av fyra timmars avdelningsplacering på infektion, nytt hastighetsrekord på cykel mellan mig och sjukhuset och inte en enda koll i böckerna inför tentan på fredag).
Och ändå känns det som en evighet. Det är störande och otrevligt att bo med massa flyttlådor omkring sig. Ännu mer störande att veta att det borde varit minst fem färdigpackade flyttlådor till som jag inte fixat. För det första har jag inte så mycket plats kvar till dessa lådor, och för det andra så har jag inte orkat. (Ingen av dessa två ursäkter håller, jag vet.)

I natt (eller mellan 23 och midnatt ungefär, då piggnar jag till och sedan är jag ganska pigg till framåt 02, vilket jag inte alls förstår meningen med. Min kropp och jag ska ha ett allvarligt samtal vad det lider. ) då hade jag klurat ut massa bra saker att blogga om, underfundiga formuleringar och intressanta vinklingar. Typ. Iofs har det mesta en tendens att låta spännande runt midnatt, men det är en annan historia.
Nu minns jag ingenting av det. Kanske lika bra.

Ska gå och se om kaffebryggaren är vaken.
///M

En rackla på att passa tider

2007-05-23T18:29:00.000+02:00

Vet ni vad en rackla är? Förutom ett underbart ord, vilket jag nog kommer att använda om irriterande människor (en sån rackla hon är!) så är det en liten pinn-liknande sak man använder för att stryka ut bakterier/celler på plattor där de förhoppningsvis ska växa till.
Jag tycker om att rackla. Alltså att använda sin rackla = att rackla.

För övrigt har min dag på labbet varit som vilken Malin-dag på labbet som helst; missade röret med två centimeter (varpå käre kollegan dr Schönbeck förundrat utbrister; jag trodde tremor var ett ålderstecken) och sprutade ut stafylokocker på bänken istället, bland annat.

Hemma över långhelgen, träffade bl.a. bästa kompisen S, som tagit sig hem från Norrland nånstans, på vårt vanliga fik och sörplade kaffe tillsammans. Nja, hon envisas med nåt sunt och nyttigt elände som heter chai latte. Jag var ca tjugo minuter sen, men hon satt där i godan ro och var inte ett dugg förvånad. "Jag vet ju att du kommer". Fem av minutrarna kan nog skyllas på att vi hamnade efter en traktor, men annars... är helt enkelt pestdålig på att komma i tid. Och bättre lär det ju inte bli eftersom jag har så förstående vänner.

Hälsade också på min blivande kattunge, då ungefär två veckor gammal, liten pipande råttliknande sak som jag naturligtvis älskade med en gång.

Grillkväll hos M & A i deras fina hus (dit vi också var försenad, men A känner oss sedan länge och började med maten en halvtimme efter utsatt tid. "Skäms.") Passade på att få en liten dos häst också.
Har fördrivit tillräckligt mycket tid. Måste komma igång och plugga. Eller så tar jag ett avsnitt Gilmore Girls till.
///M

Vackra ven

2007-05-14T20:36:00.000+02:00

Idag var dagen för mitt livs första venprovstagning (om man räknar bort en incidens på Karlskrona akuten sommaren -02. Men jag var ju så KÄR!!)
En kursare började med att sticka mig, och se där, mina vener ploppade fram i armvecket och både kändes och syntes. (Vaddå att jag inte kan bli blodgivare?? Undrar om jag nånsin kommer över det. Totaldissad på blodcentralen. Tungt.) Hon var väldigt försiktig och det gjorde knappt ont alls, och vips så kom det blod i röret. Mitt blod. På första försöket. Jag var så stolt att jag nästan fällde en tår. Min kropp är helt fantastisk. Och mina vener. Åh. En mycket fin stund.
Någonstans här glömde jag nog att vi skulle lära oss att sticka, inte att bli stuckna. Även om jag var mycket bra på att bli stucken. För att inte säga bäst.

Uppslukad av hybris blev det så min tur att sticka. Går inte på detaljer, men låt oss säga såhär: Om kursaren haft en tunnare arm hade min nål nog stuckit ut på andra sidan. Nästan iaf. Och när i hela friden började mina händer ha ett eget liv? Skaka, svettas och fåna sig fast jag var totalcool och lugn. Typ.

Och slutligen - som jag alltid säger denna helg när Jannike åkt hem - jag tar Göteborgsvarvet nästa år.
///M

Namnbyte från MalinTurtle

2007-05-09T21:10:00.000+02:00

.. på bloggen för att jag;
1. inser slutligen att jag inte blir av med Amalia (påfundet kom från kära mor, måååånga år sedan)
2. namnen låter bra ihop. eller är de bara väldigt invanda i min hjärna.
3. är kanske ingen Turtle. Hård utanpå? Nej. Mesigt mjuk.
4. låter Lukas vara den enda Turtlen. Och det gör han ju så vansinnigt bra.
5. undviker att öppna infektionsboken, drar ut på det genom att fippla med datorn.
6. tycker patologiskt mycket om att göra listor.
///M

Kaffekick

2007-05-08T23:09:00.000+02:00

Äntligen! Jag har märkt effekt av kaffe! Bryggde en kanna med Gevalia extra starkt, och drack det med mycket mjölk, och se, nu är klockan över elva och jag har varit pigg sedan åtta (kvällstid alltså).
Det lovar gott inför de sista veckorna med pluggande innan sommaruppehållet.
I morgon ska jag också få hämta mina CD som jag beställt från nätet. Wee! Ny pluggmusik.
Bland annat Lokets Favoriter 3.
Okej - jag har ingen pinsamhetströskel. Eller så är den väldigt hög.
///M

Uråldrig visdom

2007-05-06T18:34:00.000+02:00

Sju saker man inte ska göra när man precis startat en ny kurs:
(oavsett om man tycker att den är trååååkig eller superintressant eller något mitt emellan)

1. Strunta i att finnas med på gruppindelningen. Det ÄR bättre att vara med i en grupp och utföra obilgatoriska moment, än att inte vara det.

2. Försova sig på uppropet. Det blir liksom inte bra sedan. Även om man faktiskt kommer dit och hinner med både att säga JA JAG ÄR HÄR och få fika.

3.Låna hem fyra säsonger av Gilmore Girls. Behöver jag förklara?

4.Att tack vare kära kompisen Jenny hitta till sajten Spela. Konstigt nog verkar timmarna där vara fler än de jag hänger med näsan över mikrobiologin*. (Var för övrigt toppen att tillbringa en solig lördageftermiddag med Jenny och en latte. Trots den ojämna solbrännan jag fick. Eller solbränna förresten. Röd på ena sidan, vit på den andra.)

5.Känna sig redo för att flytta, och även göra slag i saken. Oerhört dålig tajming.

6.Få visdomständer. Kan ju knappt tugga godis!

7.Ha pollenallergi. Hur ska jag hinna plugga när jag ska klia i ögonen, snyta ut halva hjärnan och tycka synd om mig själv?
*Spela-sajten funkar inte för oss med MacIntosh, men det hindrar ju inte att jag glatt söker vidare efter andra gratis onlinespel. Och hittar dem

///M

Den käraste med ögon blå

2007-04-30T18:18:00.000+02:00

Glöm datorn, smycken, tv eller kamera; detta är min allra käraste ägodel, det som är absolut mest värdefullt bland alla mina saker.
Anna blev min julen -82, när jag var en liten nusse på tre månader. Och sedan har hon följt med. Hon har varit med på alla möjliga ställen, från slalombacken till sandstrand, med på varenda semester och övernattning ( de senaste tre åren har hon dock fått stanna hemma om övernattningen gäller mindre än en vecka - hon är inte så hållbar som hon en gång var) you name it.
Hon har blivit sydd och istoppad mera bomull, hon har tappat huvudet (familjen Beijars gata, någonstans på nittiotalet, vips så ramlar huvudet av och rullar iväg. Malin i upplösningstillstånd är en grov underdrift.) och hon har tappat sitt ena ögonlock (klåfingerkompisen Jannike har ingen karriär som ögondoktor...hihi) men hon är fortfarande med mig.
Och nu ska hon flytta. Fast hon är ganska van vid det här laget. Hon har ju trots allt flyttat in till Karlskrona och bodde ett tag hos dåvarande pojkvän D (min alltså) , och hon har bott i Teckomatorp, och hon har bott hos H i Frölunda innan hon kom hit. Så jag tror att det blir bra.
Jag sa upp lägenheten i fredags.
Och för Annas del ändras egentligen ingenting. Hon är fortfarande den sak jag tar med mig ut om jag måste välja och det brinner. Hon är viktigast.
///M

Till Hanna

2007-04-28T19:14:00.000+02:00

Hanna - du vet att jag tycker väldigt mycket om dig, men ibland måste även du få höra den hårda, osminkade sanningen. Tomten bor inte i Finland. Tyvärr. Han är död och ligger på Skälvums kyrkogård.

Smärta

2007-04-25T12:49:00.000+02:00

Ska alldeles strax cykla ner på stan för att tillsammans med U utsättas för en mild (?) form av tortyr, nämligen ögonbrynsplockning. Och dessutom betalar vi för det. Men det blir så fint efteråt! Och jag får ungefär en halvtimmes känsla av lyx. Helt klart värt det. Tror jag.
I morgon dags för praktiskt prov på Mölndals sjukhus. Har inte hunnit bli nervös än, antar att det kommer tids nog... Fast lite spännande är det ändå. Första gången jag är med om en sit-in, d.v.s. en läkare sitter med mig och övervakar det jag gör och säger.
Alltså - fel att skratta nervöst om jag gör fel. Helt fel tillfälle Malin. Kom ihåg det! Inget nervöst skrattande!!

Fyrklövern runt halsen och turtrosor. Då har jag åtminstone förutsättningar för att klara det.
Vidskeplig? Nej då, men det är aldrig fel att helgardera sig.

///M

Logik

2007-04-24T19:19:00.000+02:00

Började må illa i söndags kväll och fortsatte med det på måndag morgon. Risken att det var vinterkräksjuka (som K drabbats av, samt att magsjuka gått på vår grannavdelning) var tämligen stor så jag stannade hemma igår och idag.
Behöver inte gå in på detaljer, men hur som helst mådde jag bättre i eftermiddags (med den lilla haken att jag sovit större delen av dagen och varit riktigt matt i hela kroppen) och tänkte att det vore nog skönt att komma ut och springa en runda. Mm. Eller inte. Luften var varm och fåglarna sjöng men jag var dödfärdig efter ca 100 m jogg. Benen vägde vardera 154 kg.
Trots min fina rosa Ipod shuffle och vacker musik i öronen så fanns det ingen som helst ork att frammana ur mig.
Så - jag är pigg nog att ge mig ut att springa (eller njaaa), men de där fem högarna grus i min hall som jag vigt lärt mig att hoppa över, de är jag alldeles för trött och sjuk (snyft) för att dammsuga upp.
Var finns logiken i det?
Tur att den här mannen hållit mig sällskap under mina sjukdagar!

Champinjoner & Vägförening

2007-04-14T18:41:00.000+02:00

Förra gången på vårdcentralsplaceringen bestämde K och jag för att gå och äta pizza. Vi blir serverade och jag börjar äta. Men för K blir detta en smärre chock (tillåter att missbruka detta ord i min egen blogg) då det är BURKCHAMPINJONER på hennes pizza. "Har man fortfarande BURKCHAMPINJONER på pizza??? Man måste alltså specifikt BE om färska?????"
Det är tydligen något som inte förekommer i stora staden. För egen del har det alltid varit burkchampinjoner på pizza. Denna händelse satte tydliga spår i K, för nu när vi var tillbaka på vårdcentralsplaceringen tar hon upp ämnet igen och anser med skärpa i rösten att BURKCHAMPINJONER minsann bör förbjudas.

Efter påskfirande hemma bar det alltså åter av för att göra ytterligare dagar på vårdcentralen. Förutom intensiva dagar där har vi ockå hunnit besöka Götene marknad och turista på Kinnekulle. Vi hittade ingen skylt där det stod Kinnekulle på, så vi följer en annan där det står Kinnekulle Ring, det måste ju vara någon slinga vid Vänern speciellt gjorda för turister.
VEM i hela friden kan gissa att det är en rallybana?? Tyvärr blev det mörkt innan vi hann till tranorna och deras dans, men det är faktiskt roligare att titta på fågelskådare än på fåglar.

Åkte direkt hem till Karlskrona på grund av brors födelsedag (direkt är kanske fel ord, blev försenad och strandsatt i både Nässjö och Alvesta, men hem kom jag till sist). I morse var jag och pappa och röjde väg tillsammans med bygdens Vägförening och sedan gemensamt fika efter avslutat arbete. Skönt att bara använda röjsaxen och inte tänka något alls.

Dessvärre tror Hjärnan att den fortfarande är på ledighet. Tråkigt för mig som bör plugga inför duggan på tisdag. Men det är Hjärnan som bestämmer. Så - godis och tv.
///M

Handlingskraftig...

2007-04-05T14:38:00.000+02:00

Har precis packat resväskan och ska strax byta om från bruna velourbyxor till något mera passande för att åka ner till stationen.
Tänkte bara ge mig en kort stund av... ja, jag tänkte faktiskt beundra mig själv. För att jag
1. klarade av alla dagar på vårdcentralsplaceringen. Jag var där och jag gjorde det jag skulle.
2. Jag tog mig ur sängen alla dagar denna veckan på samtalsmetodik-kursen och jag var medverkande i gruppen.
3. Jag har dessutom lyckats ta mig samman och packa i ordning för hemresa.

Fast jag mest av allt vill sova. Sova bort denna jobbiga period, hoppas att det svarta ska vända och att jag ska få lite energi igen.
(har naturligtvis en låååång lista på vad jag inte gjort/gör, men det är en annan historia. Rent av oviktigt just nu.)

Jag gjorde det.
Handlingskraftig är kanske ett starkt ord, men jag hittar inget annat. Och jag är ändå inne i en beundra Malin- känsla så varför inte.
Jag har varit handlingskraftig.

///M

När?

2007-03-19T19:57:00.000+01:00

När slutade folk ge ett leende tillbaka?
När slutade de att hälsa fast jag hälsar (och det är BARA vi på skogsstigen)?
Varför säger kassörskan i mataffären inte hej?
Jag börjar nästan gråta av glädje när grannarna inleder ett samtal med mig.

Jag har inte hängt med. I min värld saktar bilarna in lite om de ser att jag kommer på cykel, inte ökar farten och blänger på mig. När hamnade jag här i total ensamhet (nja med viss modifikation) och när slutade det finnas folk som väntade på mig hemma? Som gjorde té åt mig efter träningen, som liksom bara fanns i närheten? När blev mitt liv totalt utan djur?
I min värld ler fortfarande människor tillbaka, inte bara stirrar på mig som jag är dum i huvudet. Fast det kanske jag är. För jag tror ju att folk bryr sig på riktigt. Inte bara när det passar. (vilket jag väl iofs har insett nu, jag menar bara att jag inte riktigt hängde med)

Mamma & pappa - ingick inte teflonskal i 82 års modell?

///M

Skönhetssömn?

2007-03-11T21:36:00.000+01:00

Jag sover väldigt mycket. Så fort jag får chansen kryper jag ihop i sängen och somnar med en gång. Dag eller kväll, det spelar ingen roll. Jo då jag är i skolan, och det händer att jag syns på gymmet också, men så fort jag kommer hem så är jag så trött att får jag inte sova NU så börjar jag gråta.
Och det räcker inte längre med en halvtimme eller så som det gjorde förr. (när jag var ung) nu kan jag sova bort en hel kväll om det vill sig illa. Och ändå somna som ett barn på natten.
I fredags kände jag mig jättekonstig, yr och skakig, och jag tyckte nästan att cellerna på den stora lungan på powerpointen vinkade åt mig.
Och igår var det likadant. Yr och vinglig.
NEJ - jag har inte tagit en stänkare. Eller två.
Alltså - det måste vara något fel på mig. (för annars hade jag ju inte gjort pannkakor på fredagskvällen, hallå Malin Bergström gör något mer avancerat i köket än havregrynsgröt?? och till råga på allt så blev de riktigt lyckade.)

Kan man använda sömn som en verklighetsflykt?
Riktigt störda sömnmönster - vad kan det tyda på?

Vårens början är hård för oss alla.
///M

En söndag

2007-03-04T21:08:00.000+01:00

Det är först när solen tittar fram som man inser hur grått det faktiskt har varit.
Jag såg snödroppar i en rabatt idag. Och det luktade vår i luften, eller kanske mest i min fantasi men det spelar ju ingen roll.
Jag är så oerhört tacksam för dagen idag. Tacksam - för att jag inte gråtit en enda gång. För att jag inte känt total hopplöshet och meningslöshet. För att jag orkat bädda rent. För att jag orkat laga mat. För att jag orkat tvätta. Men mest av allt - för att jag har känt mig som Malin igen.

Det kanske bara blir idag. Men i så fall var det 14 fantastiska timmar.

///M

Slut?

2007-03-02T18:37:00.000+01:00

Har du slutat blogga? frågade PP igår.
Ja, det känns som om jag slutat med allting. (Vilket jag ju inte alls har, men det känns så. Dessvärre äter jag för mycket choklad fortfarande.)
Det jag vill mest av allt i hela världen är att sova. Bara få sova sova sova. Inte känna något. Bara tyst. Och låta tiden gå.

Fast när natten kommer, DÅ vill jag inte alls sova. Då rullar ångestmotorn igång på en nivå högre. Inte så att det är okontrollerbart vidrigt, bara sådär lagom lågmält så att jag inte för en stund glömmer vem som äger hela mig. Min följeslagare och kollega, dr Ångest. Som förvisso ibland gästar kandidat S, men jag tycker han att han de senaste två månaderna har visat mig ett alltför stort intresse.
Hur kan livet vara så vansinnigt motigt? För det är ju inte det för mig. Inte egentligen. Det finns de som har det värre. Mycket värre.
Letar förtvivlat efter små glädjeämnen i vardagen. Och så länge man inte ger upp det så finns det väl ändå hopp? Det sägs ju att FÖRSÖKA är viktigast. Eller?

///M

Verklighet

2007-02-22T17:23:00.000+01:00

Någon gång förra veckan hade vi föreläsning om endokrina tumörer. Satt där i den obekväma stolen och försökte koncentrera mig. Ibland gick det bra, ibland sämre, man hör en del och missar en del, ni vet hur det är.
Det togs upp en del om neuroblastom, en av de vanligare tumörerna hos barn, vi såg på bilderna på de förändrade cellerna, funderade på vad man skulle äta till lunch, skrev ner karakteristika för sjukdomen, klurade över vad man ska göra i helgen, aggressiv sjukdom, många blir bättre med kemoterapi, jaha det var ju bra, är kaffesugen, ont i ryggen, aarrghh missade en bild till... och såg går man därifrån, och tänker att man får se till att lära sig det där till tentan.

Och så hamnar jag på Alfons blogg. Och allting blir med ens så fasansfullt verkligt.
Finns inga mer ord.
///M

Att vissna glad

2007-02-20T21:24:00.000+01:00

Har lite svårt med inspirationen. Den mentala alltså.
Kommer inga bra fraser och formuleringar ur hjärnan.
I föreläsningssalen sitter jag mest och vrider på mig. Ändrar ställning 73 gånger på fyrtiofem minuter. Ont i ryggen. Klockan går sakta. Tankarna vandrar iväg. OJ - borde jag lyssnat på föreläsaren nu eller? Aarrgh. Snabb titt i grannens block. Klottrar ner detsamma i mina papper.
Och så börjar det om igen.

Vad är det för fel????

På grund av denna totala avsaknad av skriftlig och verbal förmåga (tillfälllig hoppas jag) delar jag med mig av min favoritpsalm, de tre första verserna (inspirerad av Hanna)

Lär mig du skog att vissna glad
en gång som höstens gula blad
en bättre vår snart blommar
då härligt grönt mitt träd skall stå
och sina djupa rötter slå
i evighetens sommar.

Lär mig du fågel med din flykt
att bryta upp och färdas tryggt
mot obekanta stränder
när allt är vinter här och is
jag mot ett evigt paradis
min blick och längtan vänder

Lär mig du fjäril vingad lätt
vad Herren ock åt mig berett
där du mot höjd dig svingar
igår dig puppan inneslöt
idag du glad ditt fängsel bröt
min själ skall ock få vingar

///M

Fortfarande feber

2007-02-16T09:48:00.000+01:00

Förstår inte vad som är fel. Inte förkyld, inte hostig, ingenting, bara feber. Och därav ett dunkande huvud.
Orkade inte iväg till skolan idag heller. Har alltså missat fem timmars föreläsning på två dagar.
Dåligt. Dåligt.

Fredrik 1 och jag hamnade på ett äppelprovartest häromdagen och som tack fick vi varsin lott. Jag vann 10 kronor. Om jag orkar senare idag kanske jag ska gå och lösa in denna enorma vinst. En vinst är alltid en vinst.

Det vore ju passande med en storvinst nu lagom till den stundande bokrean. Jag har inte fått några kataloger ännu. Har de missat mig eller är jag för tidigt ute?
Även om man aldrig har råd att köpa alla böcker man vill ha (och kanske behöver man dem inte heller) så är det ändå "julaftonskänsla" att få bläddra i de där katalogerna och kryssa för det man vill ha.

Jenny - (tjejen som lägger mer pengar på böcker än på mat och kläder) har du några tips på böcker man bör se till att införskaffa under rean?

Igår var det faktiskt en (granne) som hälsade på mig när vi möttes i mataffären. Nästan som hemma. Med hjärtat sprickfärdigt av lycka tog jag min filmjölk och juice och vandrade iväg till kassan. Jag var någon.

///M

Feber...

2007-02-14T21:09:00.000+01:00

Stackars Malin har feber och har sovit bort hela dagen, i alla fall eftermiddagen. Lyckades dock med att vara med på tre timmars tumörföreläsning.

Har visserligen ingen granne som kommer ut på balkongen bredvid och erbjuder en stänkare efter en lång dag, men väl en vän att ta en stänkare med i baren... Så då får jag nog vara nöjd, inte sant?
Jannike skulle visserligen vara söt i röda solglasögon och halskrage.

//M

Med i matchen igen...

2007-02-08T07:34:00.000+01:00

Godmorgon, har fått i mig två smörgåsar och en stor kopp starkt té, så nu börjar det arta sig. Finns hopp om livet även idag.
Min tenta klarade sig genom granskningen! Enligt Bengt så vimsade jag lite runt frågorna, men fick tydligen fram rätt svar på tillräckligt många frågor för att få de där sista två poängen i anatomikursen. Är nog bara att inse - anatomi är inte min starka sida. Å andra sidan, en tjej beskrev kursen ungefär såhär "de lärde oss alfabetet och förväntade sig sedan att vi skulle skriva en roman." Mycket slående faktiskt.
Ringde till morfar för att berätta. "Nämen är det du som ringer min lilla sockerpia" säger han. Åh. Jag blir varm i hela mig.
Tänk egentligen vilken lycka att vara en morfars sockerpia. Behöver man så mycket mer?

///M

Sjuk?

2007-02-04T22:28:00.000+01:00

Fick huvudvärk i fredags (kan inte vara helt nyttigt för axlar nacke huvud att kånka omkring på 25 kg patologibok varje dag) och det har inte gått över. Trots piller, sömn, massage, choklad och Beckfilmer (åh hade glömt hur otroligt charmig Mikael Persbrandt är, och insåg även Peter Habers höga sexappeal) så dunkar det fortfarande i mitt stackars huvud.

Ja, det är klart att jag misstänker hjärntumör men har förbjudit mig att slå upp patologiboken och läsa om det.

Hade sett fram emot kandidat Englunds chokladmuffins på lördagskvällen men som läget var orkade jag inte ta mig iväg...synd.
Har dock blivit lovad kladdkaka till kaffet i morgon måndag av kandidat Kindberg.

Här är något som jag verkligen behöver till mina löpturer... Om nu inte försäkringskassan krävt mig på 4000:-!!!
Försäkringskassans fel om jag inte kan springa och får levercirros i stället.

///M

Morgon

2007-01-29T07:39:00.000+01:00

Kan nog inte beskriva hur mycket jag vill gå tillbaka till sängen och dra täcket över huvudet och stanna där hela dagen.
Men jag måste gå på föreläsningarna. Måste måste måste.

Väldigt skön helg med föräldrarna på besök, även om jag inte var på topp. Inte ens i närheten. Det behövs inte med människor som känner en utan och innan, men jag hade inte orkat låtsas, om det varit nödvändigt.

Omtentan i anatomi är på granskning, d.v.s. egentligen har jag kört en gång till, men det finns en liten chans att jag blir godkänd. Så pinsamt dåligt och misslyckat.

Ska till skolan. Ska till skolan. Ska till skolan.

///M

Ingen bra dag

2007-01-25T20:51:00.000+01:00

Det blev ingen föreläsning idag. För att jag helt enkelt inte orkade. Kunde inte för något i världen förmå mig att gå upp ur sängen, det var som om jag skulle genomföra ett maratonlopp med fyrtio graders feber, helt omöjligt alltså.
Stirrade i taket i timtal och funderade över livets meningslöshet. Och så gråta massor. För det orkar jag minsann! Kände noga efter och jo, lite illa mådde jag allt, så det kunde jag ju alltid skylla på.
Men det var inte problemet. Inte egentligen.

Så kära Malin, som har svar på det mesta i vanliga fall, vad är problemet?
Kan du redan inflammationens processer på dina fem fingrar så att du inte behöver gå på föreläsningarna?
(Med tanke på din anatomitenta så tvivlar jag på det)
Visst - du fixade inte obduktionen. Har du inte gråtit nog över det?
Din lägenhet är stökig och dammig och du har inte diskat på ett tag. Men å andra sidan har du pluggat en hel del och när ska det börja bli okej för dig att inte orka ända fram? Kan man inte slappna av och vila om det är lite skit i hörnen och oordning? Då tycker jag mest synd om dig.
Du slarvar lite med maten och äter mer choklad än morötter. Åh hjälp, vilket enormt problem!!!

Aaaargh skärpning!!!!

///M

Svårigheter

2007-01-23T21:45:00.000+01:00

Det gick dåligt för mig igår morse, (men något säger mig att patologens omklädningsrum inte är det sista omklädningsrum jag kommer att storgråta i) och under föreläsningen funderade jag mest på om jag skulle hoppa av utbildningen idag eller i morgon. Tänkte sedan gå hem, lägga mig i sängen och tycka riktigt synd om mig själv och förbanna hela världen, men Kerstin, Fredrik & Fredrik lyckades övertala mig att följa med dem och luncha och sedan, om jag kände för det, plugga tillsammans.
Är så glad att jag har dem. Att de orkar tjata på mig. Sparka lite på mig så jag går i rätt riktning.

Fick ett e-vykort av high tech mamma, med en liten kattunge som låg och blinkade åt mig, och så lite värmande rader. "Du behöver en sån här" tyckte hon. Och det tycker jag också. Ett litet djur som hämtar min Ior och vägrar släppa den.
///M

Lite svårt...

2007-01-21T21:33:00.000+01:00

Jag är ganska bra på att förtränga obehagliga saker. Åtminstone till en viss del. Inte så att jag glömmer eller helt enkelt gör upp med dem och går vidare, nej, jag sparar dem och paketerar dem omsorgsfullt i ett hörn av hjärnan. Ibland när jag vill plåga mig själv extra mycket är de behändiga att plocka fram. Men mer frekvent är det när de poppar upp när jag minst av allt vill ta tag i dem eller tänka på dem.

Som nu. Har lyckats bra hela veckan att tänka bort morgondagens obehagligheter. Igår när jag var hos PP och jag mycket väl kunde pratat med honom och kanske hade det känts bättre då, men nej då. Men nu när det är mörkt och stilla, och bara en natt kvar tills jag om igen ska ställas in för saker jag inte är det minsta redo för. Och inte vill ställas för. Då kommer det. Och jag gråter och snörvlar som den lilla fåniga flicka jag är och vill stanna i sängen hela dagen, eller ännu hellre åka hem till mamma och pappa och låta dem ta hand om allting.

Vad håller jag på med?
Jag är läkarstudent för Guds skull! Malin, tänkte du inte ens en liten sekund på att det faktiskt innebär att du behöver vara med om sånt här då och då?
Antar att jag inte gjorde det. Eller jo, det vet jag att jag gjorde. Men som alltid - förträngning. Lägga undan. Tills en annan gång.

///M

Patologen

2007-01-16T17:23:00.000+01:00

De två första dagarna på patologin är avslutade. Vi har flyttat från medicinareberget, 80 personer delar på tre mikrovågsugnar, det närmsta kaffet är fulkaffe från en automat (iofs godare än fulkaffet på berget) och jag är JÄTTERÄDD för tumörer - redan.
Måste bara citera en kursare från dagens föreläsningar, föreläsaren frågade "Vad vill man när man är död?" (frågan är inte så konstig som den kan låta, föreläsningen hade det klatschiga namnet "Lagen, läkaren och Döden". Titel på en roman kanske?) varpå kursaren svarar : "man vill bli begraven, och slippa betala skatt."
Så sant.

Det är svårt med separation. Så Kerstin och jag tog en fika uppe på medicinareberget. För gamla tiders skull.
///M

Nytt år alltså...

2007-01-10T16:03:00.000+01:00

Här är vi på Ulrikas bröllop och tillika mitt första bröllop (har iofs gått på två borgerliga vigslar där jag kände paren väldigt flyktigt). Ulrika var det vackraste jag sett!

Den femte januari skrev jag min första omtenta. Det kändes bättre än förra gången, men man vet aldrig säkert om det har gått vägen eller ej. Som Hanna uttryckte det: "Jag vill veta om jag har vunnit!" För precis så känns det. Om man klarar tentan, blir godkänd, då har man vunnit. Inte haft tillräcklig kunskap eller greppat det viktigaste, nej står det G efter ens namn, då har man haft tur och vunnit. När ska vi börja tro på oss själva?

Fast å andra sidan - i vår sammanfattning om Cri du Chat syndrom hade jag lyckats skriva "kurvaturen mellan de båda ögonlocken" varpå kandidat Schönbeck naturligvis undrade vad jag menade. Och jag hade ingen aning.

För övrigt är det mörkt och regnigt och jag är bara trött trött trött trött. Har ett antal saker jag borde göra, och det innefattar INTE att ligga platt i sängen med filten upp till näsan och titta på Scrubs, avsnitt efter avsnitt. Men det är precis det jag gör.

///M

Och världen gick inte under

2006-12-22T07:17:00.000+01:00

...och planeten slutade inte snurra och mitt hjärta fortsatte att slå. Malin körde sin anatomitenta. Det står IG efter hennes tentamensnummer. Malin är IG. Underkänd.
Ingen överraskning. Inga gråtattacker. Bara en viss känsla av att "vill komma igång och lära mig det ordentligt en gång för alla". Möjligen har min stolthet fått sig en törn, men vem går genom hela livet utan ett enda IG? Jag klarade mig 24 år.
Å andra sidan är det kanske nu det börjar gå utför?
Det återstår att se.
///M