Sista kvällen hemma....

...innan färden går till Pluggstaden och allvaret börjar igen. Om igen står jag där i augustikvällens lite kladdiga mörker och undrar vart all tid tog vägen och allt jag tänkt göra som aldrig blev av.
Å andra sidan var det väldigt mycket som faktiskt blev av, och jag är rätt så nöjd med min insats på sommarjobbet, som nog var den mest intensivt lärorika perioden i mitt liv.
Såklart rent medicinskt, men framförallt mentalt och psykiskt. Kan inte tänka mig något bättre än att tillbringa sommaren som jag gjorde.
Det finns mycket jag kommer att minnas, men det som jag gissar kommer att stanna längst är en händelse en sen kväll när vi alla jobbade som tokar på den överfulla akuten, och jag hann bara som hastigast titta till den här patienten då och då. Vid en av dessa tillfällen när jag pysslade lite där inne på rummet tog han mig i handen och fångade in min blick, som mest irrade runt efter omläggningsgrejor och klorhexidin.
"Vänta lite lilla vän. Du vet, det finns ingenting att vara rädd för. Jag har sett ljuset. Och det finns absolut ingenting att vara rädd för."
Han var inte dement. Inte groggy av smärtstillning.
Jag kom såklart av mig helt och hållet. Som om han stirrat rakt in i det svarta såriga som döljs djupt inuti mig, och ville säga något som lindrade och lade sig som rosa bomull runt omkring.
Jag har aldrig varit med om det förut. Men den här mannen tittade verkligen rakt in i mig, utan omsvep och krusiduller.

Och terminen har inte ens börjat när jag åter undrar vad jag egentligen gjort för att förtjäna min omgivning. Det finns någon däruppe som tycker väldigt mycket om den vingklippta ängel som är jag. Helt klart.

Summa summarum: Dags för termin åtta.

///M